Åsynen av en ny pusseldeckare av Elly Griffiths gör mig alltid på gott humör och då författaren jonglerar med tre serier samtidigt är detta – tack och lov – en inte alltför sällsynt tilldragelse. Denna gång är det Bleeding Heart Yard, den tredje delen i serien med kriminalpolisen Harbinder Kaur, som jag spanat in på bibliotekets hylla för nyutkomna böcker på engelska.

Förlaget saluför boken på omslaget med den lockande texten ”A murderer hidden in plain sight”. Detta syftar på att Cassie Fitzherbert, som mirakulöst undgått att bli avslöjad för mordet på en skolkamrat tjugo år tidigare, numera arbetar som kriminalpolis.

När det begav sig tillhörde hon innegänget i sin klass på snobbgymnasiet Manor Park School i Chelsea. Efter att Cassie under avgångsåret blivit utsatt för en våldtäkt bestämde medlemmarna i gänget sig för att egenhändigt sätta skräck i förövaren. Dessvärre gick det inte riktigt som planerat. Polisen nöjde sig i vilket fall som helst med att avskriva dödsfallet som en olyckshändelse.

Boken verkar lovande så här långt. Det är först när klassåterträffen kommer på tal som jag drar öronen åt mig. Behöver vi verkligen ännu en deckare på detta uttjatade tema? Personligen är jag allergisk mot klassåterträffar, både i böckernas värld och i verkliga livet.

Likväl läser jag oförtrutet vidare! Det visar sig att det gamla kompisgänget lite drygt tjugo år efter examen förvandlats till en celeber skara, bestående av två parlamentsledamöter, en framgångsrik popstjärna, en välkänd skådespelare, skolans rektor, en kriminalpolis samt en lärare, som numera bor i Italien. Alla utom rektorn dyker mangrant upp på återföreningsfesten på sin gamla skola.

Innan kvällen är till ända har dock gängets ledare Garfield Rice tagits av daga. Förutom hans ställning som ryktbar parlamentsledamot, så var han också ögonvittne till brottet den ödesdigra dagen 1998.

Mordet blir Harbinder Kaurs första uppdrag i egenskap av kriminalinspektör på mordroteln i västra London. Hennes indiska hönsmamma hade förstås helst sett att hennes snart fyrtioåriga dotter blivit kvar i föräldrahemmet i Shoreham i Sussex, varit behjälplig i familjens affär, bråkat med bröderna, passat de fem brorsbarnen och busat med familjens schäferhund. Kriminalpoliser med indiskt påbrå växer inte på träd och den strama Harbinder är ett intressant tillskott till genren.

Cassie blir snabbt bortkopplad på grund av hennes koppling till offren (ytterligare en parlamentsledamot mördas), men Harbinder och hennes socialt mer kompetenta äldre kollega Kim Manning svettas över det förbryllande fallet och vrider och vänder på de uppgifter de får fram.

I likhet med de tidigare delarna i serien är det lite otydligt vem som innehar huvudrollen. Perspektivet skiftar mellan Cassie, lärarinnan Anna samt Harbinder, vilket innebär att samma historia berättas ur olika synvinklar. För egen del trodde jag – felaktigt – att jag av misstag placerat mitt bokmärke på fel sida och på så vis kom att läsa ett och samma kapitel två gånger.

Mitt intryck är att Elly Griffiths lyckats mindre bra med seriens tredje del, jämfört med de två första. Jag saknar originaliteten, charmen, det udda persongalleriet och blinkningarna till litteraturen. Främlingen (The Stranger Diaries) innehåller ett litterärt mysterium och stämningen är gotisk. I Mordkonsulten (The Postscript Murders) tas en 90-årig kvinna av daga. Det visar sig att hon livnärt sig som mordrådgivare åt en rad deckarförfattare. Det ukrainska vårdbiträdet Natalka, baristan och före detta munken Benedict samt den välskräddade åldringen Edwin slår sina kloka huvuden ihop för att lösa det som polisen tagit för en naturlig död.

Intrigen i den tredje boken tycks mig slätstruken och spretande, upplösningen inte särskilt övertygande och mordmotivet i tunnaste laget. Bleeding Heart Yard är en sägenomspunnen, omskriven och kullerstensbelagd innergård i Holborn, men spelar knappast en tillräckligt central roll i utredningen för att förtjäna att användas som titel.

Med detta sagt, njuter jag inte desto mindre av alla roande detaljer, de finurliga, smått humoristiska replikerna jämte de träffsäkra iakttagelserna som gäller mänskliga brister. Miljöskildringen sitter också som den ska, men så växte författaren också upp i London. Pulsen är långsam, språket flyter ledigt fram och författaren krånglar inte till det. En känsla av behaglig vardaglighet vidhänger texten. Karaktärerna är omsorgsfullt utmejslade.

Trots allt ser jag fram emot att återse Harbinder Kaur och följa den spirande kärleken till hennes ovanligt långa danska lägenhetskompis Mette och känner jag Elly Griffiths rätt är sista ordet inte sagt ännu i serien.