Jonathan Lindström är många saker, arkeolog och uppskattad populärvetenskaplig författare, bland annat för barn, inte minst. För mig är han ändå främst en röst i Sveriges radio P1:s Spanarna. Så mycket så att jag, den enda gång jag varit i närheten av honom personligen, aktivt måste avhålla mig från att peta på honom. Rösten har en kropp. Det kändes liksom fascinerande.

När Lindström skriver om ”kärlek, våld och religion under 14 000 år” i Alla tiders sex är blir det däremot en hel del kropp, såklart. Biologiskt kön, symboliskt kön, kön som det gestaltas genom kläder och frisyrer, alla upptänkliga könsliga handlingar. Ändå finns hela tiden den där välbekanta rösten där. Jag kan nästan höra den när jag läser. Kanske beror det på att Alla tiders sex ursprungligen skrevs för ljudboksformatet, men den är ganska mycket som en spaning i bokform. På gott och ont.

För samtidigt som tonen är genomgående lätt och underhållande, så blir innehållet ganska anekdotiskt. När det gäller fornhistorisk tid är det såklart inte så konstigt. Spåren efter människors liv och föreställningar är med nödvändighet liksom anekdotiska. Vi kan se hällristningar eller gravar och andra lämningar, men bara gissa oss till vad de faktiskt betyder. Alla dessa hällristningsfigurer med snoppen i vädret till exempel, betyder de att människor sprang runt så? Eller att ristningarna är någon sorts pornografiskt klotter? Förmodligen inte. Lindström menar att de snarare föreställer gudafigurer, där könet mer står för människans och naturens fruktsamhet än för sex i snävare bemärkelse.

Det är också här, i bokens mer utpräglat arkeologiska avsnitt, som Lindström tillför mest, åtminstone för mig som inte är särskilt bevandrad i arkeologi. Teorierna om att de grottor där stenåldersmänniskor målade främst stora jaktbyten skulle utgöra en sorts symboliska livmödrar har i alla fall aldrig jag hört tidigare. På samma sätt skulle gravskicket med en gång som ledde in till en kammare kunna utgöra en slida och livmoder där den döde en gång ska återfödas. Liv och död hör samman i naturens kretslopp. Det är spännande.

Lite svajigare känns det när Lindström tar sig genom historien och in i nutid och framtid. Han har fastnat i vissa saker, som (den förmodligen helt kyska) relationen mellan munken Petrus de Dacia och Kristina från Stommelen, men lyfter också fram mer sentida hjältefigurer som Elise Ottesen-Jensen, som hjälpte fattiga människor med preventivmedel i början av 1900-talet, när preventivmedelsupplysning var förbjuden i Sverige.

Så jo, det blir lite fladdrigt, lite pratigt – mestadels på ett ganska trevligt sätt – och dessutom lite väl värderande från Lindströms sida. Han hade inte behövt påpeka vad han menar är normalt och bra sex och vad som är fruktansvärda övergrepp fullt så ofta. Det framgår ändå, och som läsare vill man sällan bli alldeles skriven på näsan.

Lindström gör i sin inledning snabbt avbön för titelns stora anspråk. Det här är inte någon sorts fullkomlig översikt över frågorna över hela detta enorma tidsspann. Samtidigt måste man ju beklaga det. Stora, modiga översikter behövs. Kanske kunde detta ändå vara ett steg på vägen, något att ta spjärn mot för nästa skildrare? För visst rymmer sexualiteten liksom kärnan av vår mänskliga tillvaro, av liv och död, våld och kärlek, makt och utsatthet. Rent biologiskt såklart själva förutsättningen för vår fortsatta existens.