Makten & härligheten utspelar sig i Mexiko efter den stora revolutionen. 1920- och 30-talen präglades av fortsatt starka motsättningar mellan landägare och socialister, mellan konservativa katoliker och ateistiska radikaler.
Båda sidor begick groteska brott mot mänskligheten i det som kommit att benämnas Cristero-upproret. Romanens händelser äger dock rum i den avlägsna södra delstaten Tabasco där den katolska sidan aldrig var stark. Det är således socialisterna, i form av Polisen och ”rödskjortorna” som ensidigt står för förföljelserna och våldet.

Graham Greene jobbar med en driven ”show, don’t tell”. Huvudpersonerna är en präst och en polislöjtnant. Den senare är på jakt efter den förre. Myndigheterna har förstört eller stängt alla kyrkor. Präster som inte lyckats fly tvingas avsäga sig tron och gifta sig. Många som vägrar blir summariskt skjutna mot någon vägg.

Biografiskt vet vi att Graham Greene konverterade till katolicismen. Men han visade även sympatier för socialistiska och kommunistiska åsikter. Han hjälpte Fidel Castro. Han uttryckte också sympatier med den sovjetiske spionen Kim Philby. Kanske slets författaren själv mellan katolicismens och socialismens värderingar? Det är inte orimligt att läsa Makten & härligheten som en skildring av inre kamp.

Men det är i så fall en ojämn kamp. På samma sätt som våldsutövandet är ensidigt är det främst prästens sammansatta själsliv läsaren får följa. Polislöjtnanten framstår som mer endimensionell. Hans livsfarliga ideologiska förblindning är i jämförelse med prästens tvivel mer enkelt åskådliggjord som just livsfarlig förblindning.

Löjtnanten sträckte ut armen för att uttrycka ömhet – en beröring, han visste inte vad han skulle ta sig till med den. Han nöp pojken i örat och såg honom rygga tillbaka av smärta: de skingrades allihop som fåglar, och han fortsatte ensam över plazan till polisstationen, en liten prydlig figur som längst inne i sitt hat bar på sin kärleks hemlighet.

Polislöjtnanten vill rädda folket, i synnerhet barnen, undan vidskepelser till ett liv i materiell frihet. Men han är beredd att begå massakrer för att nå sitt mål…
Här finns ytterligare en dimension. Prästen är alkoholist, men myndigheterna har i sin iver att förbättra folkhälsan förbjudit rusdrycker – så var det i det verkliga mellankrigstida Tabasco. Missbruket fångas väl av Graham Greene som själv lär ha kämpat med suget. Många fina kontraster kommer i dagen. Den fattiga befolkningen visar sin ”whiskeypräst” vördnad och förråder honom inte trots att det försätter dem själva i livsfara då polislöjtnanten tar gisslan. Samtidigt är prästen, när han lyssnar på bikten, främst inriktad på ytterligare ett glas.

En oförvitlig man kan nästan sluta att tro på helvetet, men han bar helvetet med sig överallt. Ibland drömde han om det på nätterna. Domine, non sum dignus… Domine, non sum dignus… Ondskan rann som malaria genom hans ådror.

Modernista ger ut ett par stycken av Graham Greenes mest lästa romaner på nytt. Klassikern Makten & härligheten, ibland hyllad som författarens främsta verk, är en idéroman och som sådan läsvärd. Men idéerna tar, den goda gestaltningen till trots, överhanden. Det är ett problem att allt och alla runtom prästen förblir kulisser som syftar till att synliggöra dramat som pågår inuti denna trons tjänare.

Ett annat problem är att en postkolonialt medveten läsare kommer att identifiera andra dramer i berättelsen marginaler som är minst lika stora som prästens. Kommer till exempel bönderna att få det bättre genom den rättvisare fördelningen av jorden? Kommer fler nyfödda nå vuxen ålder? Kommer de att kunna läsa och skriva och rösta? Sådant kunde förbli i utkanterna av en berättelse fortfarande på 1940-talet, men kanske inte på samma sätt längre. Förtjänsterna till trots stör problemen så pass att ett riktigt högt betyg uteblir.