Makepeace, huvudpersonen i De dödas skuggor, hette något annat en gång i tiden, men har fått sitt besynnerliga namn för att passa in bland puritanerna, där hon och hennes mamma bor. De bor på nåder hos släktingar, modern har rymt från något, men vill inte berätta vad, och Makepeace plågas av ständiga mardrömmar. Trots det kunde nog tillvaron vara dräglig, om det inte vore för att a) Makepeaces mor är djupt osympatisk, och b) modern har för vana att låsa in Makepeace i ett litet skjul på den lokala kyrkogården. Detta vore nog obehagligt för de flesta, men det är värre för Makepeace. Hon har nämligen en ovanlig förmåga.

Hon kunde inte se eller höra de döda, men hon kunde känna dem där de smög omkring i utkanterna av hennes medvetande. De väntade på att hon skulle tröttna, drabbas av panik eller glömma att skydda sig från deras angrepp.

Inom Makepeace finns nämligen ett utrymme, som själar kan ta sig in i. Hennes mor har samma förmåga. Och syftet med kyrkogårdssessionerna är att Makepeace ska träna på att stå emot angreppen från oönskade själar som tränger sig på. Någon hjälp att förstå hur får hon inte, men modern försäkrar att det hela är för Makepeaces bästa.

Via lite jordiskt och överjordiskt drama hamnar Makepeace ganska kvickt på godset som hennes mamma flytt ifrån, och arbetar där bland tjänstefolket. Bland herrskapet finns ”de Äldre”, som hotar att utnyttja Makepeaces förmågor för sina dolska planer. Bland tjänstefolket finns hennes halvbror James, som är dryg och maktgirig men som Makepeace av någon anledning tycker om ändå.

Boken utspelar sig så vitt jag kan förstå under det första engelska inbördeskriget, i mitten av sextonhundratalet. Makepeace trasslas in i konflikten mellan rojalister och parlamentariker, smugglar hemliga meddelanden, gömmer pergament i väggarna, och interagerar med lite döda själar på vägen, samtidigt som hon måste akta sig för de Äldre. Och det skulle kunna vara riktigt intressant. Det bara är det inte.

Jag får någon slags rollspelskänsla av hela äventyret. Makepeace vandrar på genom livet, och drama händer runtomkring henne. Hon rör sig mellan olika miljöer i högt tempo, nya karaktärer introduceras snabbt, och det är så spretigt att jag undrar vad det egentligen var författaren ville skriva. Var det om hur det var att arbeta som tjänstefolk på ett gods på sextonhundratalet, eller om spioneri och ränksmidande under första engelska inbördeskriget, eller om utdrivande av onda andar/psykisk sjukdom med brutala metoder, eller om häxprocesserna, eller om Makepeaces övernaturliga förmåga, och vad vill Makepeace egentligen? Hennes två drivkrafter verkar vara skuld/sorg/kärlek gentemot modern som behandlar henne illa och sen dör (sorry för spoiler, men det är i början av boken) och kärlek till brodern som är helt ointressant och inte behandlar henne särskilt bra han heller.

Språknivån svajar lite (”koppärrig” och ”gravid” används till exempel i samma mening), men boken är lättläst och är inte dålig egentligen. Men den innehåller många känslostormar och dramatiska avslöjanden, och ändå lämnar den mig otroligt oberörd. Jag är fredligt inställd till Makepeace, men inte så mycket mer.