Redan när jag påbörjade Lina Bengtsdotters debutroman, Annabelle, kändes den välbekant. Sättet att väva samman nutid och förflutet, den återvändande kriminalaren, plågad av sitt dunkla förflutna, storstadspolisernas blick på den bedagade landsortshålan. Allt det där var samtidigt väldigt lätt att förlåta, för Bengtsdotter gestaltade det så bra. Välskrivet, väldisponerat, nyanserat. Levande. Det gör hon fortfarande. […][...]