Identitet är idag en maktens plattform. Politik skapas och uttrycks genom konceptet identitet, identitet värderas och utvärderas hos andra och oss själva, identiteten är en grundläggande mänsklig rättighet och samtidigt under total granskning av andra hela våra liv. I Slumpens barn skriver Amat Levin om en svenskgambiansk identitet där svarthet och vithet båda tillskrivs honom och där han kämpar med sin egen rätt att göra anspråk på något som en självklarhet.

Milan Kundera, mannen som är en sådan vogue darling hos intellektualister att Daniel Day Lewis och Lena Olin spelat i en filmatisering av hans verk, ställer sig gång på gång frågan om vilken grund som man kan stå på världen när allt ändå lika gärna kunde vara på ett annat sätt.  Hos Kundera är konceptet en retorisk tankeövning som slagit an en klang hos läsaren eftersom alla kan relatera till den. Levin tar i boken samma fråga och implementerar den i en praktisk verklighet – hur skapas identitet, hur lever man identitet, när man ständigt är medveten om alternativ till sin egen existens? Scener spelas upp från Levins eget liv och från liven kring honom, vilket skapar en helhet där både Gambias och Sveriges historia agerar ramverk. Det är en generationsskillnad i hur frågan hanteras. Vad är ens självklart när ens hela existens, hela ens historia, är grundad på en serie löjeväckande slumpar?

Medan Sverige idag inte upplever en känslomässig koppling till de fruktansvärda, omänskliga brott som begåtts, så lever brotten kvar eftersom ett levande system är uppbyggt på brotten. Historier om slavhandel under svensk flagg leder fram till Levins egen barndom där han står i en leksaksaffär och hör ungdomar i butiken slå fast att den som de ska köpa en present till inte vill ha en ”ful n****barbie”. Einmal ist keinmal, om svenskar haft blod på händerna en enda liten gång kan vi lika gärna inte ha något blod på händerna alls och då betyder det att systemet inte alls är Sveriges fel. Historien tar honom i hand och leder honom genom ett samhälle där han måste välja mellan att vara ett undantag, representant för svarta som lyckats komma till vita platser, och att kunna vara en individ bland andra individer i en skola med lägre status. Vem är ens priviligierad nog att säga nej till att tas in i det vita rummet?

Samtidigt är det inte en berättelse om Levins egen erfarenhet och identitet utan om spänningen mellan vitt och svart, att underkännas som vit och därför vara svart, att underkännas som rik och därför vara fattig, att underkännas som svensk och därför vara invandrare i det enda land man känner till. Javisst, allt är som det är, men det hade också kunnat vara annorlunda eftersom det faktiskt är annorlunda också. Människor känner sitt eget utanförskap eftersom de vet att det finns en grupp som de stängs ute ifrån, eller för att de känner en gemenskap till andra i utanförskapet. Vittnesmål lyfts och vävs samman med andra vittnesmål för att, med historien som ram visa en version av en helhet – helheten som berättar skillnaden mellan att vara svart och att vara icke-vit, skillnaden mellan att reagera på rasism eftersom man har rätt att leva utan den och att acceptera den som en naturlig del av ordningen när man är annorlunda.

Det är en vacker bok, inte bara om svenskgambier utan om människor, om Sverige. Även om Gambia är nästintill lika mystiskt och dolt för mig som innan jag plockade upp boken, har jag gjort ny bekantskap med det Sverige jag minns från min egen barndom, ett Sverige där man spelade rasistiska kortspel och använde n-ordet eftersom Sverige ju inte var rasistiskt och det därför inte spelade någon roll. Berättelsen om svenskgambier är berättelsen om barndom, fattigdom, kärlek till våra syskon och barnets skam och sorg. Genom att ge sitt eget barn en naturlig närhet till Gambia vill också Levin återuppleva och rätta till sin barndom, men på säkert avstånd. Världen blir mindre, vi blir närmare varandra och kan lära oss mer om kulturer, släktingar, band, och vi är ivriga att lära våra barn det som vi upptäckt, ivriga som barn själva att läka våra sår by proxi. Jag kommer på mig själv med att tänka på barnet Amat Levin, tänka på barnen som finns i de vuxnas ord när de intervjuas. Barnen växer upp, samhället bygger vidare, slaveriet är inte längre en officiell del av Sveriges bruttonationalprodukt och vi är alla individer med egen identitet som lever tillsammans och gör val, alla har samma möjligheter i Sverige idag. Officiell rasism blir institutionaliserad rasism, blir till människors val. Slumpens barn är en fin titel.