Det är lite motvilligt som jag recenserar Olivia Skoglunds Nästan i mål – en komisk transition. Jag har i ärlighetens namn ovanligt lite att säga om boken. Nästan i mål skildrar Oliva Skoglunds transerfarenhet, och berättas som anekdoter medan hon sitter hos psykologen på könsidentitetsutredningsteamet. Vi får följa hur hon kommer ut för sin bästis, fyller behån med falafel, tvivlar på sig själv, hanterar jobbiga människor med närgångna frågor… men det berättas på ett sätt som inte tilltalar mig. Jag får intrycket att det ska vara lite putslustigt, men det blir en konstig blandning av distanserat och närgånget som lämnar mig förvånad över hur lite berättelsen berör mig.

Sophie Labelle är en annan serietecknare vars serier oftast berör transidentitet och en korkad omgivning, och även hon använder sig av vissa absurda element i berättandet för att få fram en poäng. Men där Labelle föreställer sig barn som delar ut skriftliga diagram som förklarar hur kön är ett spektrum till förbipasserande häcklare och därmed ror hem poängen att nej, du kan inte se på någon om hen är tjej, kille, eller något annat, så stoppar Skoglund falaflar i behån och skämtet bara… uteblir. Eller så förstår jag det bara inte. Vilket det än är så blir läsupplevelsen stundtals inte mer än en axelryckning.

Visst ska man få berätta om sina upplevelser av sitt liv och sina trauman precis hur man vill utan att behöva behaga någon petig recensent, och jag känner mig definitivt elak som skärskådar någons trauma och dömer ut det för att det inte är tillräckligt underhållande, eller gripande, eller tilltalande, eller vad tusan jag nu är ute efter i en bok. Boken skickades till oss som recensionsexemplar, men självklart känns det obekvämt att inte riktigt uppskatta något som berör ett angeläget ämne och dessutom är självbiografiskt.

För det ÄR ett angeläget ämne. Transpersoners rättigheter, och utsatthet i samhället och vården är ett ämne som måste tas upp igen och igen och igen. Tills varje Svensson förstår hur illa det är ställt i delar av transvården, och vilka fördomar som fortfarande finns kring personer med transidentitet. Och inte tror att könsbekräftande vård går ut på att ”könsstympa barn” – en myt som gjorts populär av diverse samvetslösa granskningsprogram i svensk TV. Tack för inget, public service.

Värt att notera är att många av Skoglunds serier som beskriver mer samtida upplevelser är betydligt mer träffsäkra. (Dem kan du till exempel hitta på hennes Instagram, @oliviaskoglund.serier.) Som när hon skriver om skillnaden mellan transkillar som får sin första dos testosteron (”Jag känner mig stark, självsäker och sexig. Dags att gå hem och öppna lite burkar!”) och transtjejer som börjar med östrogen (”Jag fryser och vill gråta och alla hatar mig!”). Eller serien som handlar om uppfattningen att transkvinnor måste vara hetero – där tycks hon kanalisera Liv Strömqvist, och det är inte är en komplimang jag slänger mig med lättvindigt.

Någonting som Nästan i mål skildrar väl är transpersoners beroendeställning och utsatthet i relation till transvården, inte minst i den avslutande serien där hennes psykolog hastigt och lustigt kastar ut henne ur rummet med frasen: ”jag tycker att vi har gjort stora framsteg här idag. Du ska bara prata med mig 100 ggr sen [en] annan psykolog 200 ggr och slutligen läkare 500 ggr. Din utredning bör vara klar runt år 2025 – se så, det är lika för alla, vi ses om ett halvår.” Där känner jag med henne.

Jag hoppas att Nästan i mål kommer ge någon annan alla de där känslorna jag inte riktigt kände, och en utflykt till hennes instagram får mig att tro att Skoglund fortfarande är på väg att hitta sin form. I så fall har nästa album möjlighet att bli strålande.