Att upptäcka en författare rätt långt in i författarskapet kan vara både positivt och negativt. Å ena sidan finns förstås massor mer att läsa redan från början och det är ju bra; å den andra kan det vara svårt att veta var man ska börja med en serie hyggligt fristående romaner. Ska man börja från början, med den mest aktuella eller någonstans mitt i, där man råkar komma över ett ex eller tycka att någon titel verkar extra spännande?

Av den anledningen såg jag min chans när Elly Griffiths kom ut med en ny, fristående deckare. Serien om rättsarkeologen Ruth Galloway är uppe i tio titlar, tror jag, och ska vara väldigt bra (även om det också sagts att den börjat gå lite på tomgång). Främlingen är, visar det sig snart, början på en ny serie, denna gång om kriminalinspektör Harbinder Kaur. Nästa titel, The Postscript Murders, kommer till hösten.

Det är ju tur, för jag gillar verkligen Harbinder Kaur. Hon påminner en smula om Ann Cleeves kärva kriminalare Vera Stanhope, om man nu kan tänka sig en något yngre, till-hälften-kvar-i-garderoben-lesbisk Vera med indiska rötter. Bara det faktum att hon inte har några större problem med att bo hemma hos sina föräldrar – mamman lagar fantastisk mat och de är helt enkelt ganska trevligt sällskap – får mig att tycka om henne.

Kaur är dock inte berättelsens självklara huvudperson i Främlingen. Här delas ordet mellan engelskläraren Clare Cassidy, hennes tonårsdotter Georgia, och inspektör Kaur. Det är ett bitvis väldigt lyckat grepp – inte minst när det gäller mor och dotters ganska begränsade insikt i varandras liv.

Clare undervisar på en skola som delvis är inrymd i en gammal byggnad som en gång var skräckförfattaren R M Hollands hem, och hon hyser en vacklande ambition att skriva en biografi om denne. Så hittas hennes vän och kollega Ella mördad, och invid kroppen finns ett citat ur Shakespeares Stormen – ”Helvetet står tomt” – som också är en bärande fras i R M Hollands novell ”Främlingen”, som Clare just undervisat om.

Inte nog med det. I dagboken, där Clare har sitt frirum och utlopp, dyker det plötsligt upp en handstil som inte är hennes egen. Den är däremot densamma som den på lappen bredvid mördarens första offer.

I Främlingen leker Griffiths med skräckromantiken, och det märks att hon har haft roligt. Hon blandar det gotiska gamla författarhemmet med mer moderna ruiner, rykten om osaliga gengångare med ungdomars sökande efter mening och ordning. Genom alltsammans går den gamle skräckförfattarens novell ”Främlingen” som en röd tråd, interfolierad bit för bit för att till sist återges i sin helhet i romanens slut. Det är spännande, om än ganska konstruerat – en litterär pusseldeckare som inte precis slår en med sin diskbänkrealism, men som blir en underhållande utflykt i det gotiska.