Om det inte är hockey-mästerskap, talas det inte så ofta om Tjeckien eller Slovakien i Sverige, så länge inte de som talar har en bakgrund i något av länderna. Fram till 1993 – 25 år före denna boks publicering – var dessa två republiker ett enda land, Tjeckoslovakien. Den som vill veta mer om endera av dessa tre nationer har god nytta av att läsa denna bok.

Det som kanske främst skiljer denna från många andra böcker där samma områdes historia berättas, är att den slovakiska delen får större plats, och det tycks vara precis vad författaren har avsett. Genom hela boken går en röd tråd av att se hur slovakerna uppfattade de tjeckiska – ofta likställt med de i praktiken styrande – infallen och besluten. Karlsson förstärker samtidigt tanken om tjeckerna som ett land av Švejk-karaktärer: anarkistiska i sin vardag, konstant på sin vakt mot den anonyma överheten.

Ett uppenbart problem – för att vara en bok utgiven på 2010-talet – är dess omfång. Det mesta fram till 1918, då Tjeckoslovakien bildades, är sådant som hittas i flera olika historieböcker och den här boken tillför inte något nytt perspektiv. Däremot är bland annat jämställdhetsframgångarna runt år 1900 nästan osynliggjorda i boken, och det skaver en aning.

Det senare 1900-talets konflikter (det vill säga de som av tradition beskrivs i historieböcker) beskriver Karlsson med bättre insyn – hans diplomatiska karriär har gjort dels att han haft kontakt med en hel del personer som haft personlig inblick i det han berättar om, dels att han både kommit åt och faktiskt letat i arkiv som akademiska forskare (framför allt de som publicerar sig på annat än tjeckiska) kanske inte har letat så mycket i. Delarna om hur Tjeckoslovakien bildades 1918 är också intressanta (med ovanstående brasklapp om kvinnlig rösträtt och liknande), liksom detaljerna kring spelet 1948, då kommunisterna (utan särskilda påtryckningar) fick ungefär var tredje röst i parlamentsvalet och kunde genomföra en kupp. När vi kommer in på modernare historia är berättelserna om de tjeckiska presidenterna Havel och (efterträdaren) Klaus mycket insatta och mer fylliga än många andra samtida historieböcker.

Men det märks att författaren är personligt och känslomässigt involverad i det han skriver, på gott och ont. Som helhet är boken också något ojämn. Kanske skulle en insatt redaktör ha kunnat balansera vissa delar bättre. En annan nackdel är att inga exakta hänvisningar finns – var författaren har fått detaljerna ifrån går sällan att avgöra. I slutet finns visserligen en litteraturlista, men den täcker allt från en reseguide om Österrike-Ungern från 1911 till akademiskt inriktade böcker från 2010-talet. Eventuella andra källor – som egna samtal, opublicerade dokument och liknande – får vi inte veta något om.

Kritiken till trots så är syftet med boken gott. Den är också över lag lättläst och väl strukturerad. Då det publiceras så få böcker på svenska om Centraleuropa kan den därför fylla en viktig funktion i svensk allmänbildning.