Med en tydlig nick till bröderna Strugatskijs klassiska sci-fi roman Picknick vid vägkanten ger sig dramatikern och regissören Jacob Hirdwall in i den skönlitterära världen. Han målar upp ett apokalypsscenario fyllt av laboratier, nördiga forskare, rika ”preppers” och ett mystiskt svart slem. I centrum av historien står Gregor, en forskare som efter att ha gjort analyser av Institutets mätningar slår larm om framtiden. Hans larm går dock obesvarade och inte förrän katastrofen är ett faktum inser omvärlden att han haft rätt.

Handlingen berättas utifrån ett tiotal karaktärers perspektiv, en kakafoni av polyfona röster som inte presenteras i någon större utsträckning. Läsaren får själv försöka pussla ihop vem som är vem och hur de relaterar till varandra, vilket inte är helt enkelt givet den avskalade stilen och snabba handlingen. Efter halva boken fick jag fortfarande gå tillbaka och kolla upp vem som var vem och mer än en gång misstog jag en karaktär som varit med tidigare för att vara ett helt nytt tillskott. Bitvis blir det dock effektfullt med denna berättarstil då jag som läsare överraskas med ny information när berättarjaget byter karaktär.

Hirdwalls stil avslöjar tydligt hans teaterbakgrund. Avsaknaden av mer klassiska handlingsbeskrivningar och att han skriver ur så många olika karaktärers jag-perspektiv får det att kännas som att jag läser ett manus till en pjäs, snarare än en bok. Ibland ser jag framför mig en skådespelare på en scen när jag visualiserar det som händer, snarare är en karaktär i en ”verklighet”, något som känns lite konstigt. Teaterkänslan intensifieras av att en av karaktärerna är ”Kören”, en oidentifierad massa, likt i en antik grekisk pjäs. Om man ska vara snäll finns det en bra pjäs i den här boken, den mer pessimistiskt lagde skulle kunna påpeka att Hirdwall då istället skulle skrivit ett teatermanus och inte en roman.

Bokens grundidé är intressant och det finns en del spännande element till den, men jag tycker inte att genomförandet håller hela vägen, tyvärr. Det blir för rörigt och ytligt. Hirdwall gör referenser till diverse olika verk, bland annat får superdatorn som introduceras mig att tänka på Mima i Aniara, men han kommer inte upp till de högtflygande nivåerna han hämtar inspiration från. Dessutom känns beskrivningen av bokens kvinnor rätt sunkig och objektifierande. Det där kittlande, tankeväckande elementet som jag tycker är det viktigaste i en bra sci-fi bok uppnås aldrig och jag lämnas otillfredsställd när boken är slut.