Valen i Danmark och Finland samt till EU-parlamentet är genomförda och nu kanske intresset för de politiska analyserna har stillnat, sommaren är ju här. Men om någon har lite läslust kan jag tipsa om en bok kring europeisk politik. Först ett par uppsnappade betraktelser från annat håll:

En kommentar jag fångade upp bland eftervalsanalyserna i juni 2019 beskriver den socialdemokratiska strategin i Danmark med följande steg i korthet:

1) Problematisera migrationsfrågan, ta upp gränsskydd och brottsbekämpning.

2) Flytta fokus till ekonomi och välfärd som ska gälla alla.

Två resultat uppnås:

a) Fler röster från migrationskritiska medborgare och färre röster från kosmopoliter som i stället röstar på annat vänsterorienterat eller grönt parti.

b) Det rödgröna blocket ökar medan det höger-konservativa minskar.

I EU-valet 2019 fick Marine Le Pens parti lite färre röster än 2014. Å andra sidan fick partiet mer stöd än Macrons parti, vars inställning till EU möjligen är överpositivt. Är det ett uttryck för misstroende (på kroppsspråk = att räcka ett visst finger) mot Macron som representerar en elit som sällan har kontakt med lågutbildade?

Ingenting är svårare än att se in i framtiden. När boken Efter Europa skrevs hade svallvågorna av Brexit-omröstningen 2016 knappt lagt sig. Författaren och statsvetaren Ivan Krastev reflekterade kring Europaprojektet och hittade många exempel som skulle kunna leda till ytterligare splittring av EU.

Vad som skulle ske två år senare, alltså 2019, kunde Krastev inte veta. Inte heller kunde välunderrättade amerikanska analytiker förutse att Sovjetunionen skulle implodera när 1990-talet inträdde. Men Krastevs då nedskrivna tankar lyckades ändå träffa lite rätt:

Det är mycket möjligt att de europeiska folken kommer att få större förtroende för EU – inte därför att unionen blivit bättre, utan helt enkelt därför att den överlevt.
I själva verket har unionens olika kriser i betydligt högre grad än Bryssels ”politik för sammanhållning” i någon av dess skepnader bidragit till känslan av att vi européer alla ingår i samma politiska gemenskap. I och med sin hantering av eurokrisen, flyktingfrågan och det växande terrorhotet har Europa blivit mer integrerat än någonsin tidigare, i varje fall på ekonomi- och säkerhetsområdena.

Krastev resonerar kring nationer och globalism utan baktankar. Han har inget syfte att sätta dit någon eller utse någon syndabock. Både vänstern och den liberala högern i Europa försattes i en identitetskris i sin syn på migrationens följder:

Det är detta ”bördsrättslotteri” som hotar liberalismens storslagna löfte och ger migrationen en central ställning i den globala politiken. I dagens sammanlänkade värld är migrationen den nya revolutionen – inte en massornas revolution, som på nittonhundratalet, utan en individernas och familjernas utvandringsrevolution. Den inspireras inte av ideologiska skönmålningar av en strålande framtid, utan av Google Maps-fotografier av livet på den andra sidan gränsen.

Krastev sammanfattar nutidsrevolutionären i vår globala värld: ingen skriver eller läser manifest, revolutionens former saknar en sammanhållen ideologi. Det finns ingen politisk rörelse eller ens ledning. ”Korsandet av EU:s gränser är attraktivare än något Utopia.” Europa svarar på detta med växande populistiska rörelser som ser olika ut i olika länder. De gemensamma nämnarna är mer personorienterad politik och misstro mot institutioner.

Jag uppskattar allt Krastev delar med sig av från de östeuropeiska EU-länderna. Han ger en historisk tillbakablick och en nulägesbild som kan förklara att medborgarna i exempelvis Polen, Ungern och Bulgarien tycks så oberörda av flyktingars lidande. När liberaler påstår att migrantströmmar är en vinn-vinn-situation växer skepsisen mot etablissemanget, eftersom lägre klasser ser hur deras barns utsikter till ett bättre liv krymper. Dessutom har Öst- och Centraleuropa en lång historia med krig och ockupation. De har upplevt kommunistisk diktatur och gränser som gått upp i rök. Den långsiktiga stabiliteten i byggandet av en trygg nation har minst sagt stött på hinder. I tillägg blöder många länder på välutbildade medborgare som lämnar sina hemländer.

Utbildning är numera en splittrande faktor menar Krastev. Klyftan ökar mellan välutbildade och lågutbildade. Den välutbildade kan välja mellan de olika storstädernas toppjobb, likt en välbetald professionell fotbollsspelare väljer mellan toppklubbar. ”Men när lagen börjar förlora eller ekonomin bromsar in blir de snart övergivna av supportrarna.” Här syftas på hur misstron riktas mot Bryssels institutioner och eliten. Mänskliga relationer förenar inte längre ”vi” och ”dom”, så som den gamla tidens överklass  och kroppsarbetare kunde förenas i arbetet på godset, eller i en bygdefråga. Folk blir misstänksamma när en välutbildad är lika lämpad att ”driva en bank i Bulgarien som i Bangladesh”. Den välutbildade stannar inte och hjälper till när en krissituation uppstår i hemlandet (eller ens i Europa). Krastevs beskrivning närmar sig en kärna här. Hjälp bankerna, har ledarna ropat. Och när ropade EU-institutionernas ledare på hjälp för att ge den lågavlönade bättre villkor inom maskin- och industrisektorn eller för att underlätta det slitsamma arbetet inom vård- och omsorgssektorn?

Krastevs berikande perspektiv gör att jag ännu mer tror på vikten av att människor möts över nationsgränserna. Alla borde försöka anstränga sig att förstå de skilda livsvillkoren i Europas olika länder. Och alla behöver inse att historien har en enorm betydelse i valet av strategier på den politiska arenan idag – och även i morgon.

Tyvärr saknar boken avsnitt som handlar om de fackliga organisationernas arbete. Sedan de tidiga decennierna på 1900-talet har fackföreningsaktiva träffat sina kollegor i andra länder. De har utbytt erfarenheter och de har solidariskt stöttat varandra när levnadsvillkoren har varit usla. Idag för fackliga representanter en dialog med styrande i Bryssel och med styrande i hemländerna. Många frågor är arbetsrelaterade och därtill bevakas sociala, demokratiska och mänskliga rättigheter. Min övertygelse är att gemensamma insatser för förbättrade arbetsförhållanden kan stärka samhörigheten i ett medmänskligt Europa. Och att pengarna som investeras i välfärd får stanna där i stället för att placeras i skatteparadis.