Det här är kanske en av de vackraste böcker jag någonsin läst. Vacker i så måtto att språket är gnistrande klart. Se till exempel följande citat:

På bussen såg jag att världen, trots hösten, fortfarande var i tilltagande. Träden sträckte ut sina armar för vad skulle de annars göra. Vidöppna medan förutsättningarna för deras växande ändrades. De kunde ju inget annat. Och jag önskade att jag skulle ha en stam istället för ryggrad, spretande blad istället för fingrar. Vara en plats för fotosyntes. Kunna omvandla solen och fortsätta sträcka ut mitt vara i världen.

Det finns en tillfredsställande skönhetsupplevelse enbart i ordens klanger. I Lindes blick på det vardagliga som vrider om mitt perspektiv en liten aning.

Berättelsen handlar om Henriette som lever ensam med sin pojke. Pojken blir ur en synvinkel allt i hennes liv, han upptar hennes tid och hon försätter sig själv i självvald social isolering för att kunna leva för sin pojke. På ett annat sätt ser hon honom aldrig. Kanske är det något de allra flesta mammor kan känna igen sig i; att det finns en paradox i moderskapet (och kanske föräldraskapet), kärleken är överväldigande, du känner varje födelsemärke på dina barns hud och hur hårvirvlarna rör sig över deras hjässor, men du kan aldrig förmå att tillfullo se dem för vad de verkligen är. Deras brister kan du förnimma, men inte fullt ut uppfatta.

Precis det händer Henrietta, en dag finner hon att hennes pojke blivit vuxen. En dag står två poliser utanför hennes lägenhetsdörr och berättar att pojken har mördat en annan pojke, trots (eller kanske på grund av) Henriettas föraningar om att något hemskt kommer att hända är förtvivlan naturligtvis gränslös. Efter det börjar Henrietta att åka ut till fängelset för att besöka sin pojke. Väl där möter hon en annan mamma, Grace, som också kommer för att besöka sin pojke (eller är det egentligen därför hon är där…). Henrietta och Grace inleder ett intensivt, passionerat, förhållande samtidigt som det förflutna långsamt vecklas upp.

Så långt kanske allt väl?

Jag vet faktiskt inte om det är det. Romanen är välskriven, språket bländande men ändå är det som att berättelsen inte berör mig. Kanske är det som Grace vackra hus vid vattnet där allting är placerat enligt tingens inneboende skönhet, att den perfekta ordningen skymmer berättelsen bakom. Jag blir aldrig insläppt, trots alla ord om lidande blir det aldrig smuts och blod som jag kan förnimma över min egen hud. Det är synd, för jag vet att Linde egentligen har förmågan att beröra.