Så tuktas en argbigga är nog inget nutida Shakespeare-fans favorit – snarare tvärtom. Pjäsen har åldrats besvärande illa. En uppstudsig ungmö tämjs till en foglig fru. Tack och bock.

Inför utmaningen att skriva en uppdaterad version av historien har Anne Tyler gjort den egensinniga Kate till en ganska formlös person som liksom bara hamnat där hon hamnat. Hon tar hand om sin far, en excentrisk forskare, och sin tonåriga lillasyster Bunny. Hon har inte riktigt kommit sig för att ta reda på vad hon vill göra med sitt liv, utan arbetar som en rätt oinspirerad outbildad barnskötare på en förskola (en visserligen underskattad litterär miljö), med en crush på en kollega som hon helt saknar handlingskraft att agera på. Livet bara går.

Kanske är det därför hennes far tycker det är rimligt att be henne gifta sig med den högt skattade labbassistenten, Pjotr, när dennes visum gått ut. Så skulle Pjotr få stanna i Baltimore, pappan slippa försöka ersätta honom i labbet och Kate, tja, hon har väl ändå inget bättre för sig?

Det hade kunnat bli bra. Uppriktigt sagt, visst har vi en fascination för äktenskap arrangerade av experter eller algoritmer – kan det möjligen fungera, kanske till och med bättre än den här besvärliga och tidskrävande vardagsromantiska metoden? Och uppehållstillstånd, tja, det är ju faktiskt också en högaktuell fråga.

Fast där Tyler hade behövs sparka ifrån med båda fötterna från originalet för att få till en smart och vettig uppdatering av Shakespeare rätt daterade komedi (det vill säga, ur feministisk synvinkel måste den nog betraktas som tragedi), där gör hon precis tvärtom. Hon följer strömmen och landat i något minst sagt kvalmigt.