Att wallraffa blev ett verb någon gång på 1970-talet, när den tyske journalisten Günter Wallraff levde som de yrken han ville skildra. En mer korrekt benämning hade kanske varit att ”nordströmma” eller något liknande, för den svenska journalisten Ester Blenda Nordström gjorde det redan på 1910-talet.

Nordström tog anställning som piga för att själv uppleva varför jordbruket hade så svårt att få arbetskraft och skildrade också bland annat livet i en sameby som lärarinna för samiska barn. Reportageserien i Svenska Dagbladet som snart blev den bästsäljande boken En piga bland pigor (1914) blev hennes stora genombrott.

Det här var en tid när kvinnornas plats i journalistiken var långt ifrån självklar. Kvinnorna tjänade bara hälften så mycket som männen, och var så få att de snabbt lärde känna varandra, Stockholm lilla gäng av kvinnliga journalister. Men de hängde ihop, stöttade varandra och kallade sig själva Ligan. Så här ger Fatima Bremmer en liten glimt av deras tillvaro på redaktionerna:

De stora nyheterna skildras uteslutande av de manliga journalisterna. Med lite tur kan Ester eller någon av de andra kvinnorna ropas ut på allmänna redaktionen för att hjälpa till med någon utlandsintervju eftersom männen sällan behärskar främmande språk tillräckligt bra för att klara en längre konversation.

Publicistklubben välkomnar kvinnornas medlemsavgifter, men klubbens resestipendier som möjliggör eftertraktade tjänster som utrikeskorrespondenter kan bara sökas av män. Det finns överhuvudtaget inga möjligheter att som kvinna utvecklas för att kunna göra anspråk på tyngre uppdrag och tjänster.

Bremmer låter sin läsare komma nära Nordströms vardagsliv, hennes flackande tillvaro. Hon har en energi och ett ljus, kallas just ”ett jävla solsken”, men precis som i detta uttryck finns en dubbeltydighet. Jävligheten finns också där. En trötthet inför allt det rastlösa, glammiga. En hemlighet som inte ingen kan få veta.

Samtidigt skapar Nordström sina egna möjligheter, och sin helt egna journalistiska stil, där människor kommer till tals på ett nytt sätt. Hon är en journalistisk pionjär, mycket framgångsrik och omtalad i sin egen tid, men som först på senare år fått något av ett erkännande med nyutgåvor av flera av hennes böcker.

Hur har det ens blivit så, att litteraturhistorien lyckats släta över henne? Henne som så många andra klart lysande kvinnor.