Första ordet i Chow chow är ”m.” Ska det läsas som en förkortning eller är det bara sista bokstaven vi ser? Var börjar och slutar ordet, vart har det tagit vägen?

Anna Hallberg fortsätter här sin undersökning av språket, ofta med ett fokus på substantiv och vad som händer när de bryter sig ut och ges egenskaper. Orden kopplas ofta ihop genom sina ljud, och jag föredrar att läsa dikterna just så. Hur låter orden? Hur känns de i munnen? Där, till exempel bakom ”[lokal, sorl, galg.]” kan jag sen börja hitta betydelser, miljöer och kopplingar.

I sviten ”Åtta kärlekssonetter” möter en traditionell form vardagliga bilder och populärkulturella referenser. I dikterna återkommer kvinnliga artister som hyllats för kreativitet och nytänkande de senaste åren. Seinabo Sey, Annika Norlin och Linda Pira med flera visar vägen och tröstar, medan jaget går till Ica och glömmer kaffet trots handlingslapp. Hallberg tar ner texten ännu mer på jorden genom att också streta emot det rytmiska och rimmande som sonetten bjuder in till, gör den samtida.

Det är också i sonetterna som texten öppnar upp sig, och där det känns som att Hallberg utforskar något nytt form- och berättarmässigt. Sviten ”Urkund” blandar istället krig med vad som verkar vara sökord på porrsidor. Våld möter sexuella handlingar och växter. Det är fortsatt Hallbergskt säreget, men något med de ”starka” och ”provokativa” bilderna gör att effekten och överraskningsmomentet går förlorat, gör mig som läsare avtrubbad.

Att den skulle vara svår att förstå och exkluderande är en kritik som riktats mot Hallbergs poesi. Snarare är flera av texterna egna världar vi bjuds in till och måste utforska innan de helt visar sig för oss. I samlingens mest gripande dikt, ”Till Judith”, hittas en mamma hittas död i badkaret.

den nya kappan
håret fint och klippt
och de stora händerna
när jag får hålla i något, ta tag i materialet

och ett vänligt sken omkring
att kraftfältet skall spänna ut en gräns
jo man kan sväva i det
men fångas inne också

Det är dikter att sväva och fångas i.