Inte långt från vårt hus bodde en jätte som hette Oskarsson. Man gick bara rakt fram och svängde av på en gata till vänster så kom man till hans hus. Det gjorde vi ibland när vi ville skrämma upp oss. Han var den hemskaste mannen i hela området.

Ulf och Bernt kallar honom Åskan. Han har guldtänder som blixtrar när han öppnar munnen och på hans armar växer en matta av krulligt hår. Till och med ur öronen och näsan sticker det ut hår. På huvudet har han en svart basker med en liten stropp som sticker rakt upp. Ulfs vän Bernt säger att det är en antenn. Så att han ska kunna prata med de andra jättarna.

Bernt vet allt, och Ulf känner sig ofta mindre vetande tillsammans med honom. Faktum är att Ulf lär sig mer av sin jämnåriga vän Bernt än vad han gör i skolan. Men Ulf har ett pyttelitet övertag när det gäller en sak. Rädsla. Även om han är jätterädd så verkar Bernt snäppet skrajare. Särskilt när de smyger på jätten Oskarsson när han pysslar om sin trädgård iklädd skjortor med blodfärgade blommor som inte går att knäppa på mitten av magen. Ulfs pappa har berättat att de kallas hawaiiskjortor och att de vittnar om dålig smak. I Åskans trädgård finns ett plommonträd. Det är viktoriaplommon, den godaste sorten. Någon gång när det är mörkt ska Ulf och Bernt palla några säger de. Men Ulf vet att de aldrig ska göra det. Det är för farligt, men det är spännande att leka med tanken.

Ulfs pappa är tandläkare och har sett att Åskan har köttrester mellan tänderna, men han tror inte på jättar. Ulfs mamma sköter om allting därhemma. Hon gör allt utan att klaga. Hon har bara två krav. Varje kväll måste hon få spela piano i tjugo minuter. Och en eftermiddag varje helg måste hon få cykla till Ensamheten. Det är en koja i skogen med vacker utsikt. Där sitter hon och blir sig själv. Hon säger till Ulf att alla människor behöver få vara ensamma. Han håller med. Men kan det vara så att jätten Oskarsson har för mycket av ensamhet?

Ulf är en pojke som iakttar och absorberar världen omkring sig. Han är omtänksam, försiktig och nyfiken. Han drömmer om att vara den som vågar göra läskiga, farliga saker. Och ödet utmanar honom till det. Fastän han inte alls vågar ska han palla viktoriaplommon hos Åskan. Annars kommer aldrig någonsin Bernt bli hans vän igen. Och detta öde förstår vi vore värre än döden.

Det här är en liten historia med stor igenkänning såsom många andra av Ulf Starks barnböcker. Har du någonsin varit liten och haft mycket fantasi kommer du att gå igång, och barn i fem till elvaårsåldern kommer att känna igen sig. Hur vänskap kan vara allt, starkare än något annat. Här har Marcus-Gunnar Pettersson breddat berättelsen med levande illustrationer som speglar handlingen och tillför humor och värme. Det jobbas med blickar och gester. Historien plockas skickligt upp i bilderna där det jobbas friskt med både perspektiv och skevhet.

Åskan är en sommarvarm historia om mod, vänskap, ensamhet och att få vara den en faktiskt är. Och att detta kan leda till något större. Tillsammans kan vi flytta berg heter det, men jag tror på att vi kan bygga upp saker. Om vi såsom i Åskan vågar se och lyssna till varandra på riktigt. Jag sörjer att Ulf Stark är död, men jag gläds åt att hans böcker finns kvar. De bär så mycket äkta barndom och rymmer sådan fantasi mellan pärmarna.