En icke namngiven småort någonstans i Sverige. Fotbollsplanen, grillen, bensinmacken, mataffären, hyreshusen, skogen. Alla välbekanta scenerier i Ta mig härifrån. I korta kapitel möter läsaren en handfull av invånarna. Till en början verkar det som att varje person ska få varsin egen historia men efter hand utkristalliserar sig berättelsens verkliga huvudkaraktär, nittonåriga Jessika. Rastlösheten och viljan att ta sig någon annanstans står som ett moln omkring henne. Hon jobbar i kassan på livsmedelsbutiken, bor med sin pappa och lillasyster och hänger med sin pojkvän men drömmer ständigt om ett annat liv. För att sträcka sig bortanför vardagens människor och miljöer har Jessika en blogg där hon målar upp en mer spännande tillvaro. Helst skulle hon vilja jobba som fotograf eller stylist.

Emma Ahlqvist tecknar scen för scen fram en tonsäker skildring av hur det kan kännas när en ung människas tristess blandas med en lika stor del målmedvetenhet. Det är minimalistiskt, trovärdigt och klart igenkännligt. Ramen, detaljerna runt omkring huvudpersonen, ger ett större skärpedjup och fler ytor för Jessika att ta spjärn emot, på mer än ett sätt. Gamla amerikanska bilar, djupgrön granskog, arbetsuniformer i samma färgskala och dataspelande bakom neddragna persienner men också en tant i Zlatan-tröja (undertecknads favorit-biroll) och en ensam, vedhuggande skäggig gubbe i utkanten. Känslor av stillastående men också skevheter, som bryter av och kastar sitt eget sken över de skogskantade gatorna. Ta mig härifrån är ett i alla delar välgjort coming of age-drama som många kommer kunna spegla sig i.