Tio-tjugo sidor in i Joel Bladhs Bygg en förmögenhet – Fixa familjens ekonomi ångrar jag att jag åtagit mig att recensera den; jag vill inte ens läsa ut den. Jag blir galen av det klämkäcka ”alla kan bli rika” (modifierat till ”alla som har en inkomst kan bli rika”), liksom av den humoristiska beskrivningen av hur den tänkta läsaren förmodligen hanterar sin ekonomi. Identifikationen är noll, och trovärdigheten likaså när han talar om inkomster och utgifter i balansräkningen (i en balansräkning finns tillgångar och skulder). Rasar av mig en aning hos en vän och fortsätter läsningen och hör och häpna – den tar sig, den hämtar upp och blir vad den utger sig för att vara.

Joel Bladh är en – enligt sig själv – ganska vanlig småbarnspappa som får ett ekonomiskt uppvaknande under föräldraledigheten. Hur kan han och hans fru skapa ett bättre liv åt sin familj, jo, genom att börja spara pengar på ett aktivt sätt, att bygga upp en förmögenhet och så småningom kunna omsätta denna i tid och frihet – ledighet eller egna företag, vad som känns rätt då. Det innebär för deras del en ganska radikal omsvängning av konsumtionsmönster men med framtiden som motivation går det och det är den resan han vill att läsaren ska påbörja för egen del.

Själv är jag en ekonomisk anomali. Egentligen befinner jag mig nästan precis mitt i målgruppen – knappt fyrtio, samboende med två barn, hyfsat välbetalt arbete – men ändå annorlunda. Jag är en Spara av födsel och svårhejdad vana, uppfödd på citatet ”det är inte de stora inkomsterna man blir rik av, utan de små utgifterna” och därtill arbetar jag med redovisning. Jag är också ytterst medveten om hur privilegierad jag är jämfört med många andra, och det är med de ögonen jag ser att den ”motiverande tabellen”, som visar att om man sparar 10 000 kr per månad och har en årlig avkastning på 10% tar det bara sex år att spara ihop en miljon, kan te sig som ett hån om man inte kan spara ens de 1000 kr som är det lägsta sparbeloppet som redovisas i tabellen.

Boken är en mycket personligt hållen steg-för-steg-beskrivning från diskussion, motivation och beslut att förändra, över grundläggande privatekonomi som budget och hur mycket man kan spara, till hur man mest ekonomiskt handlar med aktier som privatperson. Därtill kommer kapitel om boende och lån, pension, sparande till barnen samt rena tips för att leva billigare.

Det är bortom det hurtiga jag gillar honom, eftersom vi i så hög grad delar synen på vad som är bra ekonomiska beslut. Han betonar att sparande i aktier är långsiktigt, talar om risk, och, framför allt, om avgifter, som har en tendens att urholka allt sparande men som många inte har en aning om. På samma sätt är hans kortfattade genomgång av tjänstepensioner inte något som är det minsta nytt för mig men som jag väl vet är okänt område för de flesta som åtnjuter denna förmån. Och när han förespråkar att man ska hoppa över privata pensionsförsäkringar till förmån för andra typer av mindre låst sparande – ja, då är vi nästan bästa kompisar.

Se på börsen som en oförutsägbar depressiv själ som ibland mår uselt och ibland är euforisk men som hankar sig fram och alltid reser sig igen.

Den beskrivningen tycker jag om men jag anser också att han ibland tar lite för lätt på den där risken att börsen ska må uselt samt har väl hög tro på sin egen (och läsarens) förmåga att investera i rätt aktier (han skriver visserligen att han är öppen för att ge sig själv sparken och övergå till indexfonder men det känns ändå inte som något han tror skulle kunna inträffa).

Jag lever redan till stor del det liv Joel Bladh kämpar sig till men väldigt omedvetet. Ändå känner jag till sist att jag också får motivation här – om vi skulle ta och komplettera den traditionella aktiedepån och VP-kontot (ja, jag har ett VP-konto!) med ett investeringssparkonto, kanske? Men några saker tummar jag inte på: jag vill ha mina premiepensionspengar i sjunde AP-fondens Såfa och jag behåller min tjänstepension i traditionell livförvaltning ännu en tid.

Med drömmen om en förmögenhet som lockbete manas läsaren till medvetenhet om sin ekonomi i stort, något som jag är överens med författaren om att många saknar, och även om mycket är väldigt förenklat är det ändå en början.