Det är inte ofta man ser nyare översatt finsk litteratur i svenska bokhandlar och bibliotek. Glädjande är det därför att debutanten Tommi Kinnunen uppmärksammats. Bortsett från någon enstaka snorkig recension har det varit med idel lovord.

Hans mäktiga släktkrönika från 1900-talets Finland skildrar tre generationer kvinnor i ett litet bysamhälle i norr. En man finns också med – maken till den ena av kvinnorna.

Berättelsen börjar med en ögonblicksbild från ett sjukrum. Året är 1996. Någon ligger på sitt yttersta och kämpar med hastigt uppflammande minnesbilder och febriga förhoppningar om förlåtelse och försoning. Något dramatiskt har ägt rum, exakt vad får vi inte veta för historien vevas hastigt bakåt till 1895 där den unga barnmorskan Maria just kallats ut för att hjälpa till vid en svår förlossning.

Maria är en stark och självständig kvinna. Ogift och utbildad med arbete och cykel, bygger hon snart ett stort hus till sig själv och den utomäktenskapliga dottern Lahja. Åren går. Vi får följa Maria i några korta kärva kapitel som matchar hennes karaktär. Här spills inga ord i onödan, Maria har fötterna på jorden och en rationell syn på livet.

Snart väntar dottern Lahja barn, någon erkänd far till barnet tycks inte finnas men hon gifter sig senare med Onni och får ytterligare ett par barn. Lahja arbetar som fotograf. Maken Onni är en god far och duktig hantverkare. Huset byggs ut och ståtar snart som byns största. Men allt är inte bra i familjen. Lahja är olycklig då Onni slutat röra henne och allt oftare gör sig tveksamma ärenden till Uleåborg. Lahjas bitterhet och förtvivlan drabbar hårt och kommer få stora konsekvenser för hela familjen.

Lahjas svärdotter Kaarina kämpar längre fram med relationen till sin svärmor. I det stora huset tassar alla runt farmor Lahja som blivit alltmer isolerad med åren. Ingen verkar tycka om henne, hon bjuds att äta när maten står på bordet, i övrigt undviker man samtal och umgänge då alla sådana försök slutar med konflikter och plötsliga urladdningar.

Berättelsens fjärde fokus ligger på Lahjas make Onni. Onnis tankar och göranden, precis som kvinnornas, är ett eget pussel. Ett pussel som gör att romanen får läsas på flera nivåer – både som en helhet men också utifrån de kalejdoskopiska delarna som snurras än hit än dit. På så vis är detta ett märkligt romanbygge. Persongestaltningen är bitvis nästan obefintlig, det som sker berättas mer eller mindre rapsodiskt och det är stora och plötsliga kliv mellan åren där vi bara får smaka på ögonblicken. Ändå lyckas författaren på de knappt 300 sidorna trovärdigt gestalta en hel släkts och flera generationers öden. Det är gripande och hela tiden spännande, en text som ropar på fortsatt läsning. Vad var det egentligen som hände mellan Lahja och Onni?