Michael Cunningham är en framgångsrik amerikansk författare, som jag inte har läst något av tidigare. Men jag har sett filmen The Hours från 2002, åtminstone två gånger, vilken är baserad på en av hans romaner.

Michael Cunninghams senaste roman, Snödrottningen, är inte lika komplex, som romanen The Hours (Timmarna) måste vara. Men jag gillar tanken att det går att skriva och ge ut romaner där det inte händer så mycket. Där vardagen och relationerna mellan några människor räcker till. I detta fall utspelar sig handlingen till stor del i Bushwick, en nedgången del av Brooklyn i New York.

I centrum finns de två medelålders bröderna Tyler och Barrett. Tyler, som är bartender och musiker, är tillsammans med Beth, medan Barrett, som arbetar i en vintagebutik, har relationer med män, som alltid slutar olyckligt för hans del. Beth, som även hon tidigare arbetat i vintagebutiken, är svårt sjuk i levercancer. Dessa tre bor tillsammans i en sliten lägenhet i Bushwick. Med i berättelsen finns också några av deras vänner. Handlingen kretsar kring Beths sjukdom, Tylers arbete med musiken och drömmar om att slå igenom som låtskrivare och Barretts kärleksproblem, och det märkliga ljusfenomen Barrett en natt ser över Central Park. Det kändes som att Gud tittade ned på honom – ett tecken. Romanen utspelar sig under en fyraårsperiod, mellan 2004 och 2008, med handlingen koncentrerad på november 2004, nyårsafton 2005 och november 2008.

Snödrottningen är en filosofisk relationsroman. Den handlar om relationer, kärlek- och vänskapsrelationer, relationer mellan syskon, mellan föräldrar och barn. Och det handlar om hur det är att leva med en svårt sjuk människa. Människorna i boken funderar och grubblar över sina liv och begrundar sina känslor. Det kretsar kring kärlek, sjukdom, död, gudstro, framtid och amerikansk politik. Ingen verkar vilja någon annan något illa, men det kan ändå bli så att mindre goda tankar uppkommer. I dessa människors liv förekommer droger, ganska mycket kokain, som ett naturligt inslag, även om det ses som ett problem.

Michael Cunningham har ett vackert och känslosamt sätt att skriva, han djupborrar i människornas psyke och försjunker ned i deras drömmar, tankar och fantasier. Han lyfter fram detaljer i vardagen, i miljöskildringarna av staden, inlevelsefullt och fantasifullt. Han höjer upp magin i det vardagliga, visar det häpnadsväckande. Han förmedlar målande beskrivningar av atmosfären i ett rum, i en stadsdel och visar på det humoristiska och på de ologiska tankar som plötsligt kan dyka upp i en situation.

Nu på morgonen därpå skulle han ut på sin vanliga löprunda. Varför skulle han inte? Samtidigt som han tar ett språng över en istäckt pöl i korsningen Knickerbocker och Thames slocknar gatlyktorna. Nu när ett helt annat slags ljus har visat sig för honom märker han att han föreställer sig en sorts förbindelse mellan språnget och nedsläckningen, som om han, Barrett, hade beordrat en minskning av gatubelysningen genom att hoppa. Som om en ensam man, ute för att köra sin vanliga halvmil, kunde vara anstiftare av den nya dagen.

Därför blir jag besviken då detta sympatiska, vardagliga inte får var nog. En fantasifull berättelse om ganska vanliga godhjärtade människor och deras relationer, nej, naturligtvis räcker det inte. I romanen måste självklart en klichéartad ingrediens kastas in: egoistisk otrohet. Jag tycker det är under författarens värdighet. Kanske resonerar han så att människor generellt är så pass lömskt egoistiska att det vore onaturligt om otrohet inte fanns med i en relationsroman. Kanske kräver läsaren detta? Kanske kräver förlaget det? Och ja, sveket är väl spännande, sveket kanske gör romanen. Men det är så enkelt, så billigt, och därför så oväntat i en för övrigt läsvärd roman.