”Jag tror att det alltid existerar något utanför en själv som kan förändra ens liv”, skriver Jhumpa Lahiri i Med andra ord, som förutom 21 essäer också innehåller två noveller. Detta ”något” representeras här av det italienska språket som Lahiri redan i sin ungdom ”blixtförälskar” sig i. När hon berättar om sitt första möte med italienskan, som inträffar i samband med en resa till Florens, skulle hon lika gärna kunna tala om en människa av kött och blod. En tvillingsjäl. ”Jag upplever ett samband och samtidigt en distans. En närhet tillsammans med ett avstånd. Det jag känner är något fysiskt och oförklarligt.”

Lahiri återvänder hem till New York men längtar tillbaka. Till ord och fraser. Hon vill lära sig italienska, men 20 år senare är hennes kärlek fortfarande obesvarad trots att hon avverkat inte mindre än tre olika lärare i sina försök att närma sig språket. Alltså bestämmer hon sig för att flytta till Italien. ”För att lära sig ett nytt språk, för att dyka ner i det, måste man lämna stranden. Utan flytväst. Utan att bottna.”

I en samtid som premierar snabba lösningar och ombytlighet framför noggrannhet och tålamod framstår Lahiris strävan nästan exotisk. Varför lägger hon ner all denna möda på att bokstavligen gå till botten med ett språk som hon själv erkänner att hon egentligen inte behöver? Lägger vi till det faktum att Lahiri redan är en mycket framgångsrik författare som bland annat belönats med Pulitzerpriset, blir hennes längtan efter ett nytt språk ännu svårare att begripa. ”Det handlar om en sorts litterär överlevnad”, förklarar Lahiri och berättar om hur det främmande språket gjuter nytt liv i hennes läsande. Hon blir mer aktiv, stryker under det hon inte förstår och engagerar sig i texten på ett nytt sätt. I hennes anteckningsbok växer ständigt ordsamlingen: sciagura, katastrof; inviperito, ursinnig; chiarore, skimmer. Så småningom vågar hon sig på att också skriva på italienska. Till en början blir det bara korta dagboksanteckningar, men en vacker dag när hon sitter och arbetar på ett bibliotek i Rom får hon idén till sin första berättelse. Novellen Förväxlingen handlar om en kvinna som tröttnat på det mesta och beger sig till ett annat land där hon inte förstår språket för att ”söka efter en annan version av sig själv”.

Jag borde kanske ha läst Med andra ord på italienska, för precis som Lahiri reste jag till Italien som ung, blev förälskad och bodde där under några år. Jag jobbade skift på hotell och lärde mig språket genom att dyka ner i det. Jag bäddade sängar, blandade drinkar och låg under långa siestor och glodde på dubbade såpoperor med jalusierna nedfällda mot hettan. Lediga dagar satt jag under ett parasoll på stranden och läste Harlequinromaner på italienska. Jag talade svenska med gästerna på hotellet men sällan utanför arbetet. Efter en tid, som var kortare än vad man skulle föreställa sig, drömde jag till och med på italienska. Lahiris essäer är välformulerade små pärlor om erfarenheten av att vara en främling. Jag känner igen mig i många av dem och njuter av läsningen, även om jag också blir en aning mätt på alla de metaforer och liknelser som förekommer i texten.

När Lahiri skildrar sin tvåspråkiga uppväxt och den kluvenhet som uppstod hos henne till följd av den, känner jag också igen mig. Hon berättar om hur hon känner sig som en person när hon talar bengali, modersmålet, en annan när hon uttrycker sig på engelska, det hon kallar för sitt styvmodersmål. I min barndom fanns meänkieli och svenska. Meänkieli för det som var nära: familjen, känslorna, livet i byn vid gränsälven. Svenska för det mer avlägsna: skolan, släktingarna i Stockholm, Sverige. Två språk. Två kulturer. En människa. Trots att alla i min familj talade meänkieli vid sidan av svenska, har jag själv aldrig behärskat språket fullständigt. Om jag idag hamnar i ett sällskap som talar meänkieli förstår jag det mesta som sägs, men har svårt att delta i samtalet. Kanske beror det på att jag och mina vänner pratade svenska i skolan och när vi lekte. Kanske flyttade jag ifrån Tornedalen innan jag hunnit lära mig språket ordentligt. Men det var helt enkelt ”finare” att prata svenska när jag växte upp, vilket säkert också bidragit till att mitt andra språk har bleknat bort.

Ju mer jag läste och lärde mig engelska som flicka, desto mer identifierade jag mig med det språket. Jag försökte vara som mina kompisar som inte pratade något annat språk. Som dem som i mina ögon hade ett normalt liv. Jag skämdes över att behöva prata bengali inför mina amerikanska vänner.

Lahiri skriver att hon kommer att förlora bengalin när hennes föräldrar inte längre finns där för att hålla språket vid liv. Bengali är ett språk som tillhör hennes förflutna. Kanske kan italienska bli hennes framtida språk? Det första språket som hon lär sig av fri vilja. Av lust. Hon känner inget tvång att behärska italienska perfekt. Det är en väg bort från de krav som hennes moders- och styvmodersmål står för. Samtidigt hjälper italienskan Lahiri att komma närmare de två andra språken. Hon hittar ord på italienska och engelska som är besläktade med varandra, ibland händer det till och med att det italienska ordet vidgar hennes förståelse av den engelska glosan. Uttalsmässigt ligger dock hennes modersmål bengali närmare, vilket bidrar till att hon känner sig hemma med ”alla italienska konsonanter, vokaler och diftonger”.

Jag ville se en hel människa och inte en som är splittrad. Men den människan finns inte. På grund av min dubbla identitet såg jag bara något suddigt och oklart. [---] Jag kommer ur denna tomhet, ur denna osäkerhet. Jag tror att tomheten både är mitt ursprung och mitt öde. Ur den här tomheten, från den här osäkerheten föds min kreativa drivkraft.

Lahiri har försonats med tanken på att aldrig kunna identifiera sig med ett språk, eller en kultur. Att aldrig bli hel. Istället har hon omfamnat obestämbarheten som en källa till skapande och i denna obestämbarhet trivs och frodas hennes italienska skrivarprojekt. När hon vrider och vänder på orden och deras betydelser undersöker hon samtidigt sig själv. Hon tar på sig det italienska språket som om det vore en ny kofta och låter den förvandla henne till någon annan, som kvinnan i novellen Förväxlingen. I en av de avslutande essäerna skriver Lahiri om nymfen Dafne som enligt myten omvandlas till ett lagerträd för att komma undan Apollo. En liknande metamorfos har hon själv genomgått när hon nu blivit en författare som skriver på italienska. Det rör sig om ”både en död och en födelse”. Den erfarenhet och säkerhet som hon skaffat sig genom att skriva på engelska i många år är borta, men samtidigt ger det nya språket henne en ny slags frihet. Modet att våga misslyckas.

Även om Lahiris essäer handlar om hur hon lär sig italienska är språket ändå inte det viktigaste här. Med andra ord är en berättelse om förändring. Om vad som händer i oss när vi förvandlas. Det är en hyllning till metamorfosen. Till det ständiga omskapandet av det egna jaget.