”Kan vi inte samla in alla signaler, hela tiden?”

Orden borde komma från politisk satir, men de lär vara yttrade av NSA-chefen Keith B. Alexander när han under ett besök på GCHQ (Storbritanniens motsvarighet till NSA) såg att det fanns signaler i etern som ännu inte kontrollerades av myndigheten.

Det hade tidigare läckt ut uppgifter om statlig massövervakning ifrån NSA, men det var först med Edward Snowdens avslöjanden 2013 som vidden av det hela kom till allmänhetens kännedom. Glenn Greenwald var hans kontakt och hjälpte honom att nå ut med informationen på ett sätt så att allmänheten skulle kunna förstå hur denna omfattande massövervakning fungerade.

NSA har efter 9/11 växt till en grotesk koloss som samlar in så mycket data om människors privata förehavanden att det inte ens i teorin går att processa och analysera allt. Det finns ingenting som tyder på att denna data har avhjälpt något terroristhot överhuvudtaget. De terroristhot som har uppdagats, har uppdagats med hjälp av traditionella medel. Så varför övervaka alla, hela tiden? Svaret är att det går. De kan göra det. Och alla de som säger att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta” måste genast sluta säga så. Syftet med övervakningen är att kunna kontrollera de medborgare som ägnar sig åt vad som för tillfället anses vara suspekt aktivitet. Plus att det är väldigt behändigt att lätt kunna skaffa en hållhake på folk. Ifall det skulle behövas någon gång.

Alla gör saker som är och måste vara helt privata. Tar man ifrån människor rätten till personlig integritet dödar man det demokratiska samhället. Du har ingen aning om vem som sitter och bestämmer vad som är rent mjöl och i vilken påse det bör ligga. Det är helt godtyckligt beroende på vem som för tillfället har makten. Under George W. Bush-regeringen var demokraterna oroliga över den ökade övervakningen, medan de konservativa uttryckte att det inte fanns någon anledning till oro. Under Barack Obama-regeringen är det ombytta roller. Den personliga integriteten har ett eget och helt absolut värde och den stat som inskränker den befinner sig på ett brant sluttande plan.

Början av Storebror ser dig handlar om Greenwalds kontakt med Snowden och hur detta leder till att de träffas på hotellrummet i Hong Kong. Mittendelen handlar om själva informationen som Snowden lämnar över. Det är hårresande läsning. Det är beskrivningen av en stat som har passerat alla tänkbara moraliska gränser. En stat som helt har missförstått sitt eget syfte, att tjäna medborgarna. Det är stor tragik att en stat som själv anser att den är demokratins förkämpe behandlar sina och andra staters medborgare på detta vämjeliga sätt. En av de mest skrämmande konsekvenserna av denna massövervakning och lagring av privatpersoners data är att den ligger tillgänglig för det ständigt ökande antal tjänstemän som arbetar inom, eller samarbetar med, NSA. En annan konsekvens är att NSA:s intrång i digitala system försvagar systemen ifråga och gör de mer lättåtkomliga för icke-statligt anställda hackers och kriminella element. Ditt digitala liv hänger på en skör tråd, och frasen: du skall inte fråga dig själv om du är paranoid, du skall fråga dig själv om du är tillräckligt paranoid är mer aktuell än någonsin.

PRISM. Microsoft, Skype, Google, Facebook, Youtube, AOL, Apple, Paltalk, Yahoo. NSA tyckte sig inte få tillräckligt med data ifrån internet- och teleoperatörerna, utan startade helt sonika upp detta samarbete med nämnda internetföretag. Pang, boom, smack! All trafik som sker på dessa platser tankas direkt hem till NSA. Ingenting du gör får förbli oövervakat.

Kommer ni ihåg FRA-omröstningen i riksdagen? Hur de borgerliga riksdagsledamöter som tänkte rösta nej fick känna av sina respektive partipiskor? Det känns ganska uppenbart att FRA-lagen var tvungen att gå igenom. Att den hade gått igenom oavsett regering. En lag som har lika lite att göra med yttre hot som numera USA:s terrorlagstiftning, utan vars syfte är att samla och lagra information om medborgarna. Och det är ingen som längre går på snacket om att det ”bara” är metadata som lagras. Alla vet att metadatan innehåller information som kartlägger en människas liv in i minsta detalj.

Idag, 2014, är EU:s datalagringsdirektiv förklarat ogiltigt av EU-domstolen på grund av att det kränker de mänskliga rättigheterna. Det var inte själva lagringen i sig som blev underkänd, utan att det inte fanns tillräckliga regler för skydd för personuppgifter. Sverige anser sig ha bättre skydd än vad EU:s DLD kräver, och därför meddelade regeringen att direktivet fortfarande gäller i Sverige, och att de tele- och internetleverantörer som slutar lagra data kan bli utsatta för repressalier.

Nu, i slutet av oktober 2014, har dokumentärfilmaren Laura Poitras film om Edward Snowden, Citizenfour, nyligen haft premiär. Poitras var Snowdens första kontakt, och var den som satte Greenwald i förbindelse med honom. Det är bra att filmen kommer. Det upphör aldrig att vara viktigt att höra hans motiv till att läcka den här informationen. Snowden förtjänar Nobels fredspris. Han förtjänar inte att behandlas som kriminell.

Slutet av Greenwalds bok handlar om vad statlig massövervakning får för konsekvenser och vilken roll media spelar i sammanhanget. I USA har de stora mediabolagen sakta men säkert förvandlats till regeringens språkrör. Gränserna mellan politiska jobb och mediajobb har suddats ut och medias roll som granskare av makten har effektivt stympats. I Storbritannien besökte statens övervakningsorgan redaktionen på Guardian och tvingade dem att förstöra datorer där källinformation låg lagrad. En talande maktuppvisning. I USA höjs röster som uttryckligen säger att journalistik är kriminell verksamhet.

Vi lever nu mitt i det som vi tidigare kallat för en Orwellsk framtid. Vi behöver Edward Snowden som inspiration och bevis för att det går att göra saker annorlunda. En enskild människas handlingar kan göra stor skillnad, det går att göra uppror mot statsmakten. Vi får aldrig låta rädsla för repressalier styra vårt öde. Det mest grundläggande mänskliga attributet, den personliga integriteten, får aldrig kompromissas bort.

Den kanske mest berömda beskrivningen av vad integritet innebär och varför det är så universellt och viktigt för människor, formulerades av den amerikanska domaren i högsta domstolen, Louis Brandeis, i fallet Olmstead mot USA 1928: ”Rätten att lämnas ifred [är] den mest övergripande av rättigheter, och den rättighet som värderas allra högst av fria människor.” Integritetens värde, skrev han, ”är ett mycket vidare begrepp” än rena medborgerliga rättigheter. Det är en grundprincip:

”De som författade vår konstitution vinnlade sig om att skapa förhållanden som gynnar jakten på lycka. De insåg betydelsen av människans andliga natur, hennes känslor och intellekt. De visste att endast en del av livets smärta, njutning och tillfredsställelse står att finna i materiella ting. Deras mål var att skydda amerikaner i såväl tro som tankar, känslor som förnimmelser. De skänkte rätten att bli lämnade ifred av staten.”