På senare tid har flera grafiska romaner tagit sig an ämnen som kanske inte ofta behandlats med illustrationer och serierutor tidigare. Eva Björkstrands Rymma hem handlar om Moses: en hund som genomgår en djup livskris. Fram till nu har hans liv bestått av supande, slagsmål, kriminalitet och våld. Till slut får han någon slags psykos, där han inte står ut med verkligheten eller sig själv längre. Hans öde är långt värre än döden.

Trots att Moses väljer att ge sig av, att ge sig ut på en vandring, så försvinner inte den djupa ångesten, för sådant är inte lätt att skaka av sig. Det är inte heller dramaturgiskt så att Moses går från en fruktansvärd tillvaro till en bättre ljusare värld. Visst möter han några människor på vägen som stödjer honom och visar att någonting annat är möjligt, visst finns det ljusglimtar och hopp om förbättring, men det här är mestadels en mörk berättelse om att befinna sig i en själslig bottenlös brunn.

Det är en fin och allvarlig berättelse om att se ned i avgrunden. Författaren tar de starkaste ångestkänslorna på allvar. Upplevelsen av att falla utan att kunna stanna upp, att vara på den absoluta botten men att fortfarande lida i ökad utsträckning tills himlen slår ut i blixtrar och stjärnor och ögonen rullar i sina hålor. Trots all svärta finns det små små hållpunkter som gör att Moses kan hänga sig kvar vid livet, och kanske växer sig dessa små små förhoppningar sig litet litet större för varje dag.

Rymma hem är alltså en grafisk serieroman om ett annorlunda ämne, med ett förhändelselopp som inte vill underhålla eller lugna, utan konkret beskriva hur världen ser ut för en människa i psykologisk kris. Läsvärd – men skrämmande.