Året är 1994 och det är spelning på Galaxen i Umeå. Musikjournalisten Martin Carlsson beskriver efteråt i Expressen, med uppenbar förvåning, hur hälften av publiken just tycks ha börjat på lågstadiet och resten verkar vara i början av puberteten. Och när Refused drar igång sin spelning töms de andra scenerna snabbt på publik. ”Småttingarna” som väller ut ur lokalen väcker denna tanke hos musikjournalisten: ”Kan ni föreställa er hur stor den här musiken kan bli när kidsen når kapitalstark ålder?”

Nu är det 2014 och dags för bokslut. Vi som då var kidsen tycks ha nått en inte bara kapitalstark utan framförallt nostalgisk ålder. På Norrlandsoperan förbereds Norrlands Symfoniorkesters version av Refuseds The Shape of Punk to Come och på muséet Guitars i Umeå pågår utställningen ”Umeå – The European Capital of Hardcore 1989-2000”. Utställningen – insamlad memorabilia i form av flyers, fanzines, demokassetter och affischer – ser ut ungefär som våra pojk- och flickrum gjorde.

Boken om Refused och hardcorescenen i Sverige – framförallt Umeå – under 90-talet är något som många väntat länge på. Ett tag ryktades det om att Dennis Lyxén själv skulle bli den som skrev den. Så blev det inte, och även om jag skulle se fram emot att läsa en sådan bok också så antar jag att det var lika bra. Att som Patrik Wirén delvis vara en del av den värld han skriver om men också inneha ett utifrånperspektiv verkar ha varit ett bra koncept. Visserligen har han fått ta emot en del kritik över vad som ansetts som inget annat än illa förklädd idoldyrkan, och Wirén säger själv i förordet att vad som började som ett dokument över scenen utvecklades allt mer till en klassisk rockbiografi. Och det är nog just så den ska läsas.

Men det förhindrar inte att den också har något att säga om tiden och platsen och människorna runtomkring.

Boken är sammansatt av intervjuer med främst medlemmar i banden (Refused i synnerhet), men också föräldrar, poliser, publik och andra berörda, och ger faktiskt ett ganska bra helhetsgrepp. Från ungdomsgårdar och tonårsuppror till slitsamma turnéer – väldigt många och väldigt slitsamma – och utsålda arenor. De militanta veganerna finns såklart med på ett hörn, liksom sXe-rörelsen och Hare Krishna. Men de tar inte över.

Bäst är kapitlet som fått namn av citatet ”Blev det norm av alltihop nu?”. För ja, det blev det ju. Till exempel i form av ett hederspris från regeringen. Och kultstatus. Men Patrik Wirén beskriver också hur det politiska engagemanget för många utvecklades till en intern tävling i att ivrigast manifestera de ”rätta” åsikterna. För en del blev subkulturen till och med som ett förtryckande samhälle i miniatyr. Det är en mindre smickrande sida av det hela, som många kanske inte märkte då. David Sandström: ”Jag tror att den som själv har börjat med att förkasta en massa hierarkier som lagts på en är ovanligt illa lämpad att hantera att själv hamna högst upp.” Att också dessa delar får ta plats i boken känns behövligt och talar emot det tidigare nämnda ohämmade idoldyrkeriet.

Är den här boken intressant om man inte har några nostalgiska kopplingar till hardcorescenen? Det vet jag faktiskt inte. Men har man det är den ett måste. Och scenen lever ju för övrigt än. Eller som Refused uttryckte det i sitt officiella uttalande inför återföreningen 2012: ”See you in the pit.”