Det här är en vacker liten bok som är stiligt formgiven. Formatet är nästan kvadratiskt, typsnittet snyggt och texten luftig. Sidnumrering saknas och i stället numreras de olika avsnitten. Här och där inflikas konst av de båda konstnärerna. Omslaget pryds av en detalj av Lotte Lasersteins målning Abend über Postdam och illustrerar så fint bokens känsla. En man och en kvinna som inte interagerar med vare sig varandra eller betraktaren. Som bara sitter där, uppgivna. Utsnittet speglar inte känslan av målningen i sin helhet (som finns tryckt i boken) utan det utsnitt som speglar bokens innehåll, precis som författarens biografiska utsnitt av de två konstnärerna inte nödvändigtvis representerar konstnärerna utan författaren.

Fredrik Sjöberg skriver om konstnärerna Olof Ågren (1874-1962) och Lotte Laserstein (1898-1993), två bortglömda konstnärer från början av 1900-talet. Den röda tråden i deras liv som Sjöberg verkar främst intresserad av att skildra är hur världen liksom krymper ju längre livet går. Möjligheterna sinar både på grund av ålder, av historiska omständigheter och missmod. Främst är Sjöberg intresserad av att spegla sig i dem, att lyfta fram just de sinande möjligheterna och den tappade konstnärsgnistan.

Olof Ågren hade några utställningar i början av seklet och verkar ha umgåtts med de konstnärer vi fortfarande minns från den tiden. Han utbildar sig i Paris och han reser omkring i Europa och lever konstnärsmyten. Sedan återkommer han till Sverige, gifter sig och köper en liten gård i Småland och ger upp idén om konstnärslivet.

Lotte Laserstein levde ett konstnärsliv i Berlin men som judinna blev hon förbjuden att verka i sin hemstad. Hon flyttade till Sverige innan kriget bröt ut och försörjde sig främst genom porträttmålningar. Hon lyckas aldrig riktigt komma tillbaka till den banbrytande konst hon hållit på med i Berlin. Laserstein lämnar Stockholm och bosätter sig i Kalmar och hennes konstsamling glöms sakta bort.

Sjöbergs beskrivning av konstnärerna ställer frågan om när det är dags att ge upp sina konstnärsambitioner? När är det dags att inse att det inte blev något av alla de drömmar man haft? När skall man i stället försöka finna lyckan i andra delar av livet? Tonfallet är melankoliskt men svaret är hoppfullt.