Känner du ibland ett starkt behov av kostymfilm? Lite Jane Austen att krypa upp i soffan till, med förbjuden kärlek, vackra klänningar och herrgårdar? Förförelse och bal på slottet? Då har du hittat rätt.

Simona Ahrnstedt har släppt tre böcker, men detta är den första jag läser. Hon brukar kallas Sveriges enda romancedrottning, men något säger mig att den sitsen inte kommer att vara helt säker framöver. Redan nu startar Medborgarskolan i Stockholm en kurs i att skriva romance (med Ahrnstedt som självskriven lärare); genren har fullkomligt exploderat tack vare Fifty Shades of Grey. Egentligen har genren alltid varit stark, men sällan blivit omskriven. Alltid blivit betraktad med styvmoderlig blick. Kanske delvis för att det framför allt är kvinnor som läser böckerna, har den inte blivit lika omskriven som deckare. Vi har heller inte haft en svensk romanceförfattare att tala om, innan Ahrnstedt.

Vad är det då som är så bra?

Till en början har Ahrnstedt skalat bort en hel del av de fördomar som kantar genren. På samma sätt som deckare förnyats med unga kvinnliga poliser istället för supande pensionerade gubbar, finns här starka kvinnor som inte passar in i eller accepterar kvinnorollen de tilldelats. Och män också, för den delen. Huvudpersonen i De skandalösa, Magdalena Swärd, nämns visserligen liksom många andra karaktärer med både för- och efternamn första gången hon nämns (en ökänd kliché inom genren), och visst söker hon ett sätt att återupprätta sin heder efter ett giftermål som gick om intet. Hon lever trots allt på 1600-talet. Visst behöver hon förhålla sig till det utbredda klassamhället i den tidens Sverige, och visst har hon för det mesta korsett om sin kropp, för att tiden föreskriver det. Men samtidigt påminner hon om Elizabeth Bennet från Stolthet och fördom, ja en modernare och djärvare version; som ifrågasätter både mäns överordning och det kärlekslösa förbund som äktenskapet var på den tiden.

Magdalena åker till slottet Wadstierna för att arbeta som förkläde åt vackra guldlockiga Venus Dag och Natt. Venus i sin tur hoppas bli den lyckligt utvalda att få gifta sig med greve Gabriel Gripklo, nyss hemkommen från flera års arbete på havet. Unga kvinnor av hög rang flockas på slottet för att knipa titeln, men det som inte får hända, händer. Gabriel och Magdalena faller för varandra…

Romance är verkligen inte min genre. Nog kan jag uppskatta att forslas bort med hjälp av romantiska komedier, och det är ingen nackdel om de utspelar sig bland vackra klänningar och i byggnader med stuckatur och statyer. Men bokmässigt stimuleras mina kräkreflexer av att skriva synopsis som det ovan.

Vanligtvis är jag också extremt kräsen och får krupp om språket är för tråkigt, dåligt, och den här boken har massor av korrfel som absolut inte borde vara där. Kapitel som avslutas med cliffhangers, och där inledningen på nästa på ett övertydligt sätt hakar i, som handlade det om en klassisk följetong i en damtidning.

Men med det sagt: jag älskar den här boken! Jag älskar att svepas iväg till det vackra herradömet Wadstierna, till 1600-talets Sverige, med de bryderier och funderingar människor hade då. Idag anses en kvinna inte vara en slampa eller ha fördärvat sitt rykte för att hon blir av med oskulden som ogift, och att gifta sig utan att vara förälskad skulle idag vara en skymf mot äktenskapet som inrättning. Ahrnstedt har gjort sin research väl, och utan ett överdåd av detaljer får slottet Wadstierna och dess människor liv och form.

Samtidigt är det mycket som är tidlöst. Och det är här styrkan ligger. Karaktärerna är inga klichéer. Rädslan att öppna upp sig själv för en annan, att förlora sin stolthet, eller kanske till och med rädslan för att tillåta sig själv att vara lycklig; detta är känslor som Ahrnstedt stundtals, det var så sant, slår på stora trumman för att förmedla. Men förmedlar. På ett sätt som känns trovärdigt och griper tag.

Inget blir det träigt i de vackra kostymerna, och det slår mig att det är just på det här sättet klyschor ska användas. På ett sätt så att läsaren fnissar till och myser av att bilderna överträffar de vildaste förväntningarna; ”Mm! Ja! En maskeradbal!” skriker jag till. Befriande är också att mannen blir objektifierad på ett sätt som vi varit vana vid (sedan stenåldern om ni så vill) att kvinnan blivit. ”Mm, bringor! Ge mig solbrända vältränade bringor under skjortor med krås!”

En författare som får mig fnissig som en skolflicka, drömsk och i stor längtan att plötsligt förföra, eller bli förförd? Kanske av en dekadent greve som har en stor säng med sidenband vid sängstolparna… En författare som får mig att gråta, skratta, som får mig pirrande kåt och lycklig, som får mig att plöja som en tonåring för att få veta vad som händer: ja, det kan inte vara en dålig författare.

De skandalösa skapar samma typ av beroende som en påse lösgodis. Verklighetsflykt har aldrig varit så sockerstinnt och samtidigt aptitligt.