Jag läser två böcker om eurokrisen efter varandra. Dels den här och dels Stefan de Vylders Eurokrisen. Jag gillade att läsa de Vylders bok, men Johan Norbergs Eurokrasch faller mig dock mer i smaken som bok betraktat.

En tragedi i tre akter alltså. Berättelsen om eurokrisen äger i mångt och mycket samma dramaturgi som den klassiska grekiska tragedin, och Norberg illustrerar detta genom att förklara krisens faser genom definitionerna hybris (arrogans), ate (dåraktighet) och nemesis (undergång). Men om det inte vore för att det som står i boken faktiskt har hänt och verkligen är en tragedi, skulle jag nog snarare kalla den för en ekonomisk thriller. Sällan framkallar texter om statsfinanser sådana rysningar och har en sådan nerv.

Norberg börjar med att ta oss med till ett barnhem i Aten och det är en fruktansvärd verklighet vi möter. Sedan fortsätter boken i ett rasande tempo och läsaren får åka på en resa genom eurozonens komplexa finansiella sammanhang. Det är en oupphörligt fascinerande resa och Norberg behandlar ämnet med ett elegant och tydligt språk. Jag kan inte lägga boken ifrån mig, måste veta vad som skett.

I boken berättas om det gravt osunda förhållande mellan banker, stater, finansinstitut och politik som har rått, och som råder i eurozonen. Naturliga händelser i en fri ekonomi, såsom att banker går i konkurs för att de har tagit enorma risker, har inte kunnat hända på grund av politisk rädsla. Istället har skattebetalarna fått ta smällen och bankerna fortsätter att ta sinnessjuka risker i en evig karusell. Den fria marknadens ordning är brutalt stympad och ingen investerare verkar behöva ta ansvar för sina felplaceringar. Däremot går det alldeles utmärkt att behålla sina miljardvinster i bättre tider. En systemviktig bank har fått ett värde högre än någonsin det mänskliga. Ord som anständighet och moral känns väldigt avlägsna i EMU-projektet.

Naturligtvis är det lätt att sitta med facit i hand och se vad som gjordes fel, men när hela EMU består av från början inbyggda konflikter och luddiga regler som kan brytas när som helst, önskar man ju att någon hade dragit i handbromsen och sagt : ”Stopp nu! Vi håller an med projektet tills vi har rett ut hur vi ska ha det.” Men nu sitter vi här och kan inte göra så mycket åt det som varit, utan försöka se vad som kan göras istället.

De senaste fyra åren var inte ödesbestämda. Tänk om EU t ex hade tagit sina egna fördrag på allvar och eurozonen hade upprätthållit valutans regelverk. Tänk om de hade trott sina ord om marknadsekonomi och om att alla parter har ansvar för sina handlingar och får leva med konsekvenserna av dem. Det må låta verklighetsfrämmande, men vi kan i alla fall göra ett tankeexperiment

I slutet av boken målar Norberg upp ett alternativt scenario. Ett där bankrutta stater går i konkurs och tvingas sanera sin ekonomi för att sedan kunna återhämta sig. Där signaler skickas till länder på fallrepet att ingen kommer att betala dina skulder åt dig. Där kreditgivare får ta sina förluster likväl som sina vinster. Dessa och andra ekonomiska självklarheter kanske möjligtvis kan bli eurozonens nästa strategi. Nu när alla dåliga alternativ redan är prövade kan det vara dags att testa några bra.

Jag har ingen aning om huruvida krisen är över eller inte. Tydligen finns det tecken på återhämtning, men vad som helst verkar kunna hända fortfarande. Om det sedan blir en överstatlig union med finanspolitik styrd av icke-folkvalda ekonomer i Bryssel, eller en fri marknadsekonomi återstår att se.