Senast jag läste Jenny Jägerfeld var i den erotiska novellsamlingen HET där hon bidrog med en dråplig och skrattförlösande historia om en ung, sexuellt frustrerad, kvinna som får till det med en av sina bästa vänner. Då präglades texten framför allt av en pretentionsfri, verklighetsnära ton och rappa dialoger. Nu är hon tillbaka med Jag är ju så jävla easy going och i någon mån förväntar jag mig att hon ska fortsätta i samma stil.

Joanna är en cool, verbal 18-åring som kämpar, framför allt för att få en ekonomiskt hållbar tillvaro, men också alla andra problem som livet i den tidiga vuxenåldern för med sig. Där hemma finns mamma, den ständigt refuserade författaren som trots upprepade nej från förlagen vägrar ge upp heltidsskrivandet och försöka skaffa en mer inkomstbringande sysselsättning. Pappan är sjuskriven, deprimerad psykolog utan psykologexamen som tillbringar dagarna i soffan och allt som oftast är för trött för att ens orka se på sin dotter. Familjens ekonomi är minst sagt instabil. Joanna är dessutom diagnosticerad med ADHD, vilket ytterligare försvårar livet. För att få ihop pengar till medicin och annat säljer hon utgångna kondomer till folk i plugget. Försäljningen ger dock inga stora summor och Joanna drömmer om något som ska ge mer. Något som kan hjälpa henne att behålla värdigheten, att behålla den ljuvliga Audrey som ger Joanna ilningar i hela kroppen.

Det märks att Jenny Jägerfeld är psykolog, främst på hennes sätt att skriva fram romanpersoner som helt saknar karikatyrtendenser. Joanna och Audrey är urbant coola, har smarta, ibland emotionellt brådmogna konversationer på ett samtidsspråk som lyser av självständighet och värdighet. Samtidigt väjer inte Jägerfeld för att visa upp Joannas sköra sidor och ofta skär det i magen när jag läser om den såriga relationen till föräldrarna:

-Pappa ska vi inte ta en promenad eller nåt? Gå ut en stund på balkongen i alla fall? Eller, vi kan väl bara prata lite? Du kan väl svara när jag pratar åtminstone?
Han harklade sig. Sneglade åt mitt håll. När han väl började tala gjorde han det så lågmält att jag fick anstränga mig för att höra vad han sa.
-Jag är…faktiskt inte särskilt upplagd för att prata med…dig…nu. Jag…orkar inte mycket…orkar inte med…vill vara själv…bara. Nu.
Inte upplagd att prata med…dig.
Med mig.
Orkar inte med…
Mig?

Jag är ju så jävla easy going är en roman fylld av dialog, såväl yttre som inre. Ibland, framför allt i bokens första del, överdoseras det inre samtalet och boken trevar lite – här finns inte riktigt samma laddning som i det som kommer därefter. Samtidigt är det som pågår inne i huvudpersonen Joannas huvud och den litterära röst som Jenny Jägerfeld har hittat i Joanna, en av bokens stora behållningar. Här finns någon att försöka efterlikna lika mycket som någon att känna igen sig i.

Inte sällan får Jag är ju så jävla easy going mig att tänka på serien Spung och dess humoristiska svärta och repliker att citera om och om igen. Jenny Jägerfeld har skrivit en roman som är lika realistisk och tuff som hyperkänsligt samtida.