Recension

: Förintelsen
Förintelsen Charles Reznikoff
2013
Rámus
5/10

Fiktionen om Auschwitz bekräftas?

Utgiven 2013
ISBN 9789186703219
Sidor 139
Orginaltitel Holocaust
Översättare Ulf Karl Olov Nilsson
Först utgiven 1975

Om författaren

Charles Reznikoff föddes 1894 av rysk-judiska föräldrar i Brooklyn, New York, där han också kom att leva fram till sin död 1976. Reznikoff tillhörde den objektivistiska skolan och hans inflytande på amerikansk, fransk och skandinavisk konceptuell diktning kan knappast överskattas. Han studerade juridik vilket starkt kom att prägla han poetiska gärning och i nästan hela sitt liv arbetade han med sitt stora oavslutade diktverk Testimony, där han utgår från vittnesmål i amerikanska rättsfall.

Efter att länge ha tvekat inför ämnet ägnade han sina sista levnadsår åt förintelsen och de europeiska judarnas öde.

Sök efter boken

Amerikanske poeten Charles Reznikoffs diktsamling heter kort och gott Förintelsen. Här är några av de rubriker under vilka han samlar sina dikter: ”Gaskammare och gaslastbilar”, ”Massgravar”, ”Marscher”.

De allra flesta läsare har redan färdiga berättelser till dessa rubriker, de vet vad som väntar.

Detta är en paradox i vår förståelse av nazisternas Förintelse. Å ena sidan förstår vi ingenting, vi har ingen referenspunkt, vi har ingen erfarenhet som liknar detta. Att en kulturnation som Tyskland systematiskt och industriellt utrotar stora delar av sin civilbefolkning är inte begripligt. Å andra sidan är allt redan berättat, vi har sett och läst det så många gånger att inget kan överraska.

Och den berättelse vi redan hört är enkel som en saga med ett ont slut. De onda förövarna är nådlösa, brutala och fullständigt obegripliga i sin omänsklighet. Och offren är fullständigt hjälplösa då förövarna slaktar dem som djur.

Reznikoffs diktsamling består av en rad vittnesmål från Eichmanrättegången 1961 och militärtribunalerna i Nürnberg (1945-46). Reznikoffs urvalsprincip är inte självklar. Men om man får lita till UKONs (Ulf Karl Olov Nilsson, som också översatt) efterord så är tanken att föra över något från sitt juridiska sammanhang, med dess fokus på sakförhållande och fakta, till ett poetiskt sammanhang. Det är nedkortade vittnesmål omvandlade till korthuggna berättelser.

Det är, enligt samma efterord, också på sina ställen ett hopplock av olika vittnesmål som omformas till en berättelse, vilket ger oss anledning att kalla det ett collage, snarare än ready-mades eller found poems.

Reznikoffs dikter är som en renskrapad version av den berättelse vi redan kan. Här finns bara två typer av människor; onda, brutala nazister och oskyldiga judar. Här sker allt i ljuset av den övergripande förståelsen av Auschwitz som en resa från ”Arbeit Macht Frei” till gaskammaren.

De flesta berättelserna, för dikterna formar sig ofta till små berättelser, saknar ett vittne. Flera av historierna är till och med berättade på ett sådant sätt att de snarare liknar ryktesspridning än genuina vittnesmål. Som mannen som flyr ur ett läger för att, vid en flod ombord på ett civilt fartyg, bli påkommen och skjuten av en vakt. Vem är vittnet här?

Och vakten som sliter ett spädbarn i stycken med händerna framför ögonen på den döende modern och alldeles intill en grupp polacker som vill ta hand om spädbarnet, för att direkt efter detta mord ge en sockerbit till en förbipasserande hund. Är inte det en Tarantinofilm, snarare än ett vittnesmål?

Jag har svårt för att hitta en vettig läsart för de här dikterna. Det är som om det krävs en större tilltro till vittnesmålet än jag är mäktig. Dikterna bekräftar den berättelse jag redan kan.

Kanske är det den hopplöses hopp, men eftersom Reznikoff gett ut sin diktsamling så antar jag att han har en förtröstan på att den enkla utsagan, vad jag faktiskt sett med mina egna ögon, på något sätt alltid blir begriplig. Eller kanske att när vittnesmålet kortas ner och bearbetas och kallas poesi så blir det någonting annat?

Kanske var det, när Reznikoffs diktsamling kom i original 1975, fortfarande viktigt att visa på Förintelsens obegriplighet, att det fanns en rädsla för att förminska och normalisera. Idag är problemet ofta det motsatta: när Hitler och förintelsen är det första en sekulariserad människa kommer att tänka på när de hör ordet ”ondska” är det viktigare att försöka förstå Auschwitz som en del av vår historiska verklighet, inte en ond, obegriplig saga.

Kettil Johansson

Publicerad: 2013-07-31 00:00 / Uppdaterad: 2013-07-30 09:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5326

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?