Gale är det engelska ordet för vindstyrkor ute till havs som är så starka att vågorna reser sig flera meter högt. Det är också namnet på skepparen i Karl Eders debutroman. De irländska makarna Gale och Devan säljer allt de äger, köper en segelbåt och anställer Matthias och Daniel för att hjälpa dem korsa atlanten under deras smekmånad.

Nyhetsrapporteringen skalas bort, rutiner skalas bort, mättnadskänslor och bekvämlighet skalas bort. Världen skulle lika gärna kunna vara försvunnen. Artigheten och hierarkin avdunstar i den pressande värmen ute till havs. Ganska tidigt i romanen börjar de ångra sin färd. Berättarjaget Daniel vill vända trots att han så uppenbart flytt från något i Göteborg.

Jag var egentligen sjukt opeppad på att läsa en bok om segling. Och jag är verkligen en sån som somnar av berättelser om Himalayabestigare, jordenruntcyklare eller marianergravsdykare med twitterkonton. Vardagen är väl ändå det som är det riktigt svåra tänker jag, där vi irrar runt utan väldefinierande mål och mening. Men jag fastnar otroligt mycket i den här romanen, jag sträckläste den på en förmiddag. Jag kunde inte få nog av den psykiska påfrestning det innebär att isoleras med människor en inte känner.

Daniel fantiserar om målet för resan, Västindien, som en Robinsondeltagare fantiserar om skräpmatsmenyer med extra allt.
”Natten hade förmodligen redan hunnit fram till västindien, tänkte jag. Om vi kunde segla med mörkrets hastighet hade vi varit framme.”

Det märkliga är att Eder lyckas skildra den här fasansfulla seglatsen på ett sätt som gör att jag börjar fantisera om att själv segla, samtidigt som jag på riktigt upplever en klaustrofobi när jag tänker på deras utsatthet och ångest där ute mellan kontinenterna. En vän föreslog att det trots allt finns en frihet för karaktärerna som en kan avundas. Ja, de har lämnat samhällets kontroll, krav och vardagliga gråhet bakom sig, men också samhällets alla skyddsnät och möjligheter att ständigt göra nya val och åtminstone försöka ångra de gamla. Kanske går det inte att nå den typen av total frihet utan att också möta den totala hjälplösheten. Eder kastar mig fram och tillbaka mellan romantiken och paniken i den atlantiska frihet som finns där ute.