Hur skriver man ett äreminne över fåordigheten, idogheten och drömmarnas snåla ljus? Över dagsverkenas ändlösa upprepning?

Smultronglädjen?

Släpljus och vingar är en fantastisk diktsamling. Roy Isakssons nya mästerverk, efter en tålmodig väntan och längtan. 1997 kom Lufthunger, även den på sätt och vis mästerlig – en tålmodig poet för oss tålmodiga läsare. Men Isaksson har varit produktiv dessa ”tysta” 16 år – översättare av och för en mångfald; nyligen två böcker av den nigerianska författaren och poeten Chris Abani. Jag tror det handlar om en brinnande vilja att visa, att synliggöra litteratur, som annars förblir osynlig i vårt svenska uttrycksmonopol – detta trångsynta anglosaxiska tunnelseende. Isaksson visar starkt avståndstagande från vår västorienterade kulturella hybris. Men jag kan ha fel. Det är möjligtvis strategiskt mer lönsamt att översätta utländska författare, i tider där poeter tvingas söka socialbidrag för att knapert överleva. Att kalla sig poet i Sverige är ett jävla företag. Men alla vill inte bli en produkt. Som produkten Marcus Birro, visst kväljer denna absurditet, som inte ens kan bemötas nykter. Så man fyller i blanketten för statligt bistånd, eller översätter, håller skrivkurser – allt för att slippa det man modernt bör drivas mot: exploatera och sälja sig samt provocera lagom makttroget.

Vår dagliga dos giv oss idag, vanmaktens bröst sekunderna innan sveket briserar mot våra trumhinnor.

Isaksson är en vacker människa, som titeln Släpljus och vingar: vackert. En diktsamling av återblickar, fragment – om döden, livet och nu och då. I små ordfattiga fragment, eller vackra prosadikter som penslar minnesbilder, detaljrika som oljemålningar, reflektioner om en värld som finns nu, idag och för länge länge sedan. Alla spår av personer som levt då – det konkreta skrot som vittnar om strävanden, glömda människor, bortglömda. Barndomsgestalter som levt, och dött; kvar finns bara spår av en och annan tegelgrund, rostigt skrot, gamla elledningar i ett övergivet småländskt bondesamhälle. Där poeten Roy Isaksson växt upp. Dikterna blir ett återbesök, från en tid till en annan. Där dåtiden står kvar, i nuet, fast i förfall. Man måste bara orka titta efter, leta och rota runt. Isaksson orkar, jag med honom.

När haspen lagts på infann sig en stillhet, en ursprunglighet. Avskalad allt krimskrams, allt särskiljande. Här finns bara fjölens demokrati. Skitandets närvaro och tvångets frånvaro.

Vad som återkommer, bland barndomsbilder och förnimmelser från ett barndomsland, är poetens fars död. En dikt beskriver ögonblicket – liv och plötslig död. Ett blodomlopp stannar upp, ett långt liv får ett snabbt slut.

och detta sker tyst, / jag lägger kinden mot / din panna, ännu varm / stryker dig över håret / det är över nu

Dikterna är i skiftande tid. En diktsamling med bokstavlig innebörd. En samling dikter förenade i en bok, helheten är det kalejdoskopiska fokuset, det drömska målandet, nuet dåtid livet döden – åkermarkerna, skrotet. Men kanske framför allt: när en människa dör lever bara minnet kvar. Ibland, eller med tiden grumlas minnet, kommer ur fokus. Ansiktena försvinner, sedan glömskan. Däremot finns spåren kvar. Inte för alltid, men under en långsträckt tidsperiod. Redskap, tegelstenar – dagböcker, brev. I möten med detta konkreta kan våra minnen bli tydligare. Dåtid och nutid sammanstrålas, minnen och spår – detta tillåts återskapas i boken. Som fragment, i bilder, dofter och ljud.

denna tidlöshet / delad eller inte

Det fina med Roy Isakssons bok är att den inte är modern. Inte heller omodern. Nej, för han bryr sig inte. Vilket får läsaren att inte heller bry sig om saken. Prosastycken bryts av små minimalistiska kastvindar – så enkel, så vacker. Ingen läsare exkluderad, alla är inbjudna. Vi förstår och han förstår läsaren. Isaksson varken skriker eller viskar, han pratar sakligt och lugnt. Inbjudande berättar han sina levande målningar, sina fotografiska uttryck och skrynkliga papperslappar. Dikterna är inget pussel, även det avskalade abstrakta är sakligt som inihelvete – och för mig personligen en mycket efterlängtad bok.

Så många ord som bara finns och åter måste fyllas med sin innebörd, som ligger kringslängda som glömda redskap. / En ständig pågående geologisering av vårt innersta

Helheten betonas också av detta. Vi människor dör, vår kropp från levande till kremerad, några veckor. Men vi sätter spår, en skogsstig för andra att följa och trampa vidare eller bryta ut ur, trampa nytt. Minnena finns i oss, som små fragmentariska beröringar fördömda av tid. För när vi dör, dör våra minnen. Vem minns minnens minnen? Vi glömmer, vi historielösa informationsmonster. Vi glömmer folkmord. Kosovo, som Isaksson tar upp i en dikt. Spåren finns kvar. Leta själv och se, förstå och kom ihåg. Minns.

Under natten faller oändlighetens luddiga vita flingor och på morgonen återstår ingen psykologi. Bara vitheten och nattens nya grammatik, spårstämplarnas imperativ. / Vem talar och vem lyssnar?