En bok om intelligensbegreppet och en hjärna i ständig förändring, skriven av Johan Norberg. Jag börjar min läsning med ganska högt ställda förväntningar, och jag är glad att kunna säga att de infrias. Norberg kostar på sig en flört med den liberale läsaren, men annars är hans egna åsikter nedtonade till förmån för den faktakropp han vill presentera för oss.

Intelligens är kapaciteten att förvärva kapacitet. Det är förmågan att hantera abstrakta begrepp, se mönster, dra logiska slutsatser, lära oss av erfarenheter och anpassa oss efter förändringar. Det är en central mänsklig egenskap eftersom det gör det möjligt för oss att anpassa oss till nya förhållanden och utarbeta strategier för hur vi ska nå våra mål

Vi får följa intelligensforskningens historia från märkliga mätförsök och grumliga slutsatser, via en period av total beröringsskräck inför företeelsen som sådan, till dagens vettigare tolkningar av uppmätta data och mer förnuftsbaserade analyser. Och det känns onekligen skönt att veta att genealogin är för evigt förpassad till forskningens skamvrå, och att de uppmätta genomsnittskillnaderna i IQ mellan olika folk- och befolkningsgrupper har utanpåliggande orsaker som korrelerar starkt med hur modernt det aktuella samhället eller kulturen är i förhållande till de moderna sammanhang där testerna produceras.

Vi får veta att hjärnan fungerar på ett helt annat sätt än man trodde bara för ett par decennier sedan. Glöm allt prat om att vi bara använder 10 procent av vår hjärna och att hjärnans olika områden har specifika funktioner. Hjärnan bygger hela tiden om sig själv, och får du en skada på ett område som egentligen är avsett för en uppgift, hittar kopplingarna nya vägar och funktionen kan flytta in i en helt annan del av hjärnan. Vi får ta del av rent häpnadssväckande exempel på hjärnans förmåga att omforma sig själv för att få sin människa att fungera.

Sedan kommer vi till den mest fantasieggande delen i boken, som samtidigt är den mest skrämmande. Forskningen om att kunna gå in i hjärnan och förändra, förbättra och läsa av det som sker därinne. Vi befinner oss redan idag på science-fictionnivå, och det är med skräckblandad förtjusning jag läser om hjärnimplantat, omstyrda impulser, drömfilmning och tankeläsning. Det borgar för fantastiska medicinska möjligheter, och människan kommer att få så mycket gott ur det här, samtidigt som det är svårt att inte känna oro inför framtidsscenarier som inbegriper ohyggliga integritetskränkningar och totalitarism.

En bok med den här temat berör många stora frågor. Kanske framför allt vad som utgör en människa. Var går gränsen mellan människa och maskin? Finns det någon gräns? Är en individ med artificiellt förbättrad intelligens lika mycket människa som en helt biologisk? Framtidsforskaren Ray Kurzweil delar med sig av sin ganska förtröstansfulla syn på saken:

Enligt min definition är människan just den art som förändrar sig själv. Se på människan, vi stannade inte kvar på marknivå, vi stannade inte kvar på jorden, vi stannade inte kvar inom biologins begränsningar. Människans medellivslängd var 23 år för 1000 år sedan. Vi har förändrat oss själva på mängder av sätt. Jag kan ta fram en apparat ur fickan och med några tryck ta del av mänsklighetens samlade kunskap. Vilken annan djurart har gjort det? Så det är det som är den mänskliga naturen: att gå utöver våra begränsningar.

Norbergs klara språk och entusiasm inför ämnet skapar en tilltalande inramning till alla högintressanta fakta, och som läsare vill jag gärna dröja mig kvar i de funderingar som boken ger upphov till. Och framtiden…ja, jag vill åka med på resan dit!