Så snart jag får Månulvarna i min hand blir jag lycklig. Boken av debuterande Malin Ahlin riktigt ångar av berättarglädje, dröm och fantasi.

Ett gäng små varelser är de, månulvarna. De är håriga, självklart könlösa, klädda i varsitt klädesplagg och gillar att ha kastruller på huvudet. De tycker om sånt som glittrar och gnistrar, så som mynt, stjärnor och eldflugor. Men allra mest månen. De gillar månen så mycket att de vill nå den. Och vi får följa deras nattliga och fantasifulla kamp med att försöka komma närmare.

Månulvarna drivs av sin längtan, sin uppfinningsrikedom och sitt hopp i försöken att nå månen. Men också av ilska och uppgivenhet, och det är där som de tillslut hittar lösningen på problemet.

De hoppar upp och ner som studsbollar,
men det räcker inte för att komma till månen.
Då klättrar den ena upp på den andra
för att nå så högt upp de bara kan.
Trots att månulvarna sträcker på sig
så når de inte månen.

Språket i Månulvarna är klassiskt sagolikt, det finns en allvetande berättarröst och en högtidlig inramning som skapar mystik. Månulvarnas svaghet för drömmar och vackra ting späder på den. Malin Ahlin lyckas med det som så många författare misslyckas med; att skapa ett universum som är trovärdigt trots att det inte alls är logiskt och jag ifrågasätter ingenting under min läsning. Jag tillåts att bara följa med. Men det är illustrationerna som är bokens främsta styrka.

Eftersom månen lyser som klarast när det är natt och mörkt utspelar sig Månulvarna då. Därför går illustrationerna i nattens färger, det svarta, blåa, gröna och gråa.

I kontrast till det står månen och månulvarnas kläder. En är klädd i förkläde, en annan i balettkjol, och en tredje i sockor. Illustrationerna lämnar utrymme för tolkningar och berättar så mycket mer än det som skrivs ut i texten. Där finns detaljrikedomen som får mig att tänka på Sven Nordqvist, precis som i hans teckningar finns det både konstiga djur och parallella världar att upptäcka. Vem bor egentligen i tulpanknopparna, vems är jättehatten och vem kör minitåget som rusar fram genom skogen. För otåliga små finns det massor att titta på under berättelsens gång.

Jag skulle vilja dra det så långt att jag tror att Malin Ahlin kommer att betyda mycket för svensk barnlitteratur. Jag hoppas att priserna kommer att hagla över henne, för det här är en bok och ett författarskap fullt av möjligheter.