För några år sedan tog ellerströms förlag över Lilla serien. Tyngdpunkten har väl alltid sedan den först startades legat på modernare poesi, men med viss regelbundenhet dyker det upp äldre poeter, oftast i urval av yngre kolleger – dvs. nu verksamma författare. Bland urvalet märks Lucidor, Atterbom, Stagnelius, Almqvist, Karlfeldt. För några år sedan utgav Tomas Tranströmer ett urval av den personlige favoriten barockpoeten Carl Johan Lohmans Bröllops- och begravningsdikter. Nu har det blivit dags för litteraturvetaren Daniel Möller, som gjort ett urval av den finlandssvenska poeten Jacob Freses dikter samt skrivit ett kort men pregnant förord.

Jacob Frese, tidigare okänd för mig och säkert många med mig, föddes i östra rikshalvan i slutet av 1600-talet. Därmed faller han under den period som kan kallas senbarock och som i viss mån skiljer sig från ”högbarocken”. Detta märks t.ex. på dikternas motiv. Medan barocken var närmast obscent besatt av döden och alltings förgänglighet – memento mori – är detta motiv, ehuru närvarande, inte lika tydligt hos Frese. Däremot överraskar han genom en mängd finstämd naturlyrik, samt enligt Möller centrallyrik – dvs. lyrik som handlar om författaren och dennes känslor och tankar, och egentligen inte berör eller berörs av någon yttre handling. Och den dödslyrik som Frese presenterar är ganska lågmäld, och präglad mer av glädjen över dödens dödlighet och uppståndelsens glädje, än av dödens fruktansvärda makt. Här skiljer han sig från tidigare kollegor som Olof Wexonius.

Snarare än dödsbesatthet präglas Freses diktning av en lågmäld melankoli. Här ingår dock tanken på alltings förgänglighet, och den genomgående frågan ”ubi sunt” – Var är? Det är en retorik som vill peka på att allt för eller senare försvinner och att inget är beständigt. Det mest kända uttrycket för detta är kanske den franske poeten François Villons fråga “où sont les neiges d’antan?” – Var är den snö som föll i fjol? Och svaret är: den är borta, och kommer aldrig mer tillbaka.

Det är roligt när man får lära sig något nytt. Freses dikter är inte bara en skönhetsupplevelse, man får även lära sig om hans samtid och hur man då tänkte. En del av allegorierna förstås bäst med hjälp av Daniel Möllers kommentarer. Jag hade t.ex. inte en aning om att man in på 1700-talet trodde att svalorna inte på vintern flög till sydligare breddgrader, utan att de övervintrade på sjöbotten! Detta var en uppfattning som t.ex. Carl von Linné hade. Därför diktar Frese såhär om våren: “Den stela svalan som i floden haft sin grav / I luftens öppna vidd nu svävar till och av.” Frese – sjuklig under större delen av sitt liv – kontrasterar vårens glädje och ungdom mot sitt lidande: “Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda” (det kräver sin bibelkunskap för att förstå den metaforen), och “Jag usle ligger jämt i fjäderbojor tryckt” – dvs. han ligger sjuk i sin säng och varken orkar eller kan ta sig därifrån.

Freses poesi är mycket lättläst. Rytmen är smidig och mjuk. Annan barockpoesi kan vara lite knölig att läsa – försök att recitera Lars Wivallius “Klagovisa över denna torra och kolla vår”! Det är kantigt och ojämnt mest hela tiden, stavelser försvinner och dyker upp. Icke så med Frese, det är mjukt och böljande. Och rimligen, eftersom han föddes i Viborg, borde han ha talat finlandssvenska. Läs hans dikter med en försiktig finlandssvenska sjungande i bakhuvudet, det blir fint. Om den som inte kan uppbåda någon finlandssvenska, läse ändå. Detta är stor litteratur.