Jag var Händel. Jag var ingen. Det här är min berättelse om odödlighet och skönhet.
Jag fick mitt förnamn från min far. Han ville att jag skulle gå i hans fotspår, rent av överträffa honom. Sonens öde var ett annat än faderns.
Min far var Georg, han var läkare, hans stränghet var enorm. Min mor var Dorothea, född Taust. Hennes kärlek sträckte sig inte utöver den instinktiva omvårdnaden av avkomman. Det var en djurisk kärlek som aldrig fann någon form i det mänskliga, i språket, jag älskade henne inte. Jag hade två småsystrar och en död storebror. Syskonen kom. De gick. Jag stannade, ensam, väldig.

Så börjar Mitt grymma öde, som är Vertigomannen Carl-Michael Edenborgs debutroman. Jag måste säga att jag till en början är väldigt imponerad. Jag sugs in i detta högtidliga, ambitiösa språk, som känns så klippt och skuret för en roman som utspelar sig under barocken, med parfymerade peruker, smutsiga gränder, femrätters middagar och så där äckligt mycket sprit. Det är smutsigt och överväldigande. Det är vackert och outhärdligt. Händel är mannen med storhetsvansinne, som lever genom sin konst, sin musik, utan den är han just ”inget”. Som skapande person känner jag igen turerna upp och ner, hybrisen som snabbt förbyts i självskadebeteende.

Edenborg sa på bokmässan att han ville skriva en bok om Händels liv, eftersom hans musik är så dramatisk men hans liv vet vi så lite om. Jag förmodar att de största utsvävningarna är påhittade, som att Händel som göder en faiblesse för kastrater och besöker fabriken där ”änglarna” tillverkas. Det vill säga det ställe där små pojkar blir av med sina testiklar för att aldrig träda in i målbrottet. Här dör de, här föds de. Det är lika fascinerande som det är grymt.

Händels liv är också i mångt och mycket just grymt, som bokens titel åsyftar. Han våldtas gång på gång och sviks av de som står honom närmast: föräldrar, lärare, kamrater. Det föder en kyla gentemot andra människor som följer honom livet igenom. Den ende han slutligen kan ty sig till är den unge Dominique, som han ser som både son och sitt livs stora kärlek.

Att läsa Mitt grymma öde är stundtals ungefär som att se filmen Amadeus. Kanske är det för att jag så sällan läser historiska romaner, men jag suger verkligen åt mig den värld Edenborg målar upp. Jag trivs i de svällande bröstens rike, i operasalongerna där stora eldsprutande tygdrakar jagar fram över scenen, publiken bjuds på sex och våld, sprutande blod och naket. Och på maskeradbalerna efteråt minglar de högt uppsatta med kungligheterna, och liksom Händel står jag i ett mörkt hörn och föraktar dem allihop.

Händel hatar till exempel kvinnor. Inte som dagens antifeminister, förklarade Edenborg på bokmässan. Dessa män som säger ”jag äääälskar ju kvinnor” men inte vill att de ska ha lika villkor som en själv; nej, Händel hatar kvinnor för deras kroppar. Deras rumpor som aldrig tar slut. Deras sätt att manipulera män, som han inte begriper sig på. Ett litet smakprov:

Hon tog min hand och ledde mig till soffan som ett djur till slakt. Hon slet av sig byxorna. Hon lade sig med ena benet på ryggstödet och det andra på golvet. Hon drog upp linnet till midjan.
Hur ska jag beskriva den förfärande synen?
Hon saknade penis.
Istället fanns där ett sår omgärdat av förkolnat hår. Och delar av hennes inälvor föreföll att hänga ut.
Jag vrålade av skräck. Jag rasade ihop.

Hur mycket kvinna jag än är kan jag inte annat än beundra denna vidriga beskrivning av det kvinnliga könsorganet. Händel är inte en person du tycker om, men efter ett tag köper du hans resonemang, som är både underhållande och deprimerande i sin nattsvarta cynism. Utan stor smärta skapas ingen stor konst, tycks vara hans motto. Det är många fula kvinnor som passerar revy, och det är klart, ibland blir det förutsägbart i sin upprepning. Men också väldigt roligt, som när drottning Anne av England fiser högt och ljudligt i sin potta.

En sak jag också beundrar hos Edenborg är förmågan att skriva metaforer. När Händel vänder ryggen mot publiken finns det ett gapande hål i hans nacke, som symboliserar nakenheten konstnären förnimmer inför publiken. Ett exempel på alla de bilder som överraskar, känns nya, fräscha och förvånar.

Stundtals är det irriterande att läsa Mitt grymma öde. Det pompösa språket kan ta emot också, eller svänga över till upprepande, övertydliga. Rent av bli tråkigt. Boken är för lång! suckar jag. Det blir segt och tandagnisslande. För många turer hit och dit, för mycket info om operors handling som jag ger blanka fan i. För överdrivet frosseri i småpojkar i säng tillsammans med påvar, för mycket slentriansexscener och effektsökeri, och det som stör mig allra mest är Händels oförmåga att känna saker. Kylan; det som är vinningen blir också förlusten. Där det bränner till är i de scener där Händel tillåts gå sönder, inför sig själv, inför läsaren. De scenerna sitter långt inne. Men det är först i dem som jag tror på karaktären till fullo igen.

Sammantaget kan jag inte hjälpa att tänka att detta är Edenborgs triumf. Han som driver det lilla stundtals väldigt smutskastade förlaget, som är i ständig opposition mot Bonniers och storpamparna, som ständigt chockerar, provocerar ur ett underläge. Här är hans historiska roman, och trots vissa brister är den fascinerande högklassig läsning.