Jag träffar Mons Kallentoft på Bokmässan i Göteborg för att prata om hans böcker om kriminalinspektör Malin Fors. Jag är nyfiken på hans speciella skrivstil som jag ser som en slags medvetandeström. Det är poetiskt, prosalyriskt utan att bli kväljande. Ett grubblande där det mesta utspelar sig inuti människorna.

Kallentoft berättar att hans skrivande började när han blev sängliggande efter en olycka. På den tiden existerade inte titthållskirugi utan han blev liggande ett par veckor. En snäll kompis kom med ”riktiga” böcker som han säger och Mons läste och skrev mycket. Innan debuten blev han refuserad i många år. När han så blev utgiven blev han uppmärksammad och vann priser men sålde inte. Han hittade en egen ton som funkade bra. Det var kul och han upptäckte så småningom att han hade en realistisk chans att försörja sig om han skrev deckare.

Kallentoft läser själv inga böcker på svenska. Han hänger gärna med amerikansk och engelsk litteratur, och helst inte deckare. Som favoritförfattare nämns Cormac McCarthy, Martin Amis och Walter Mosley. Sina egna böcker skriver han var som helst. Det viktigaste är att det är absolut tyst. Därför har han införskaffat hörselskydd, de absolut starkaste som finns.

Jag är naturligtvis nyfiken på hur Malin Fors kom till och Kallentoft pratar om den typiska poliskaraktären i deckare. Hjälten, mannen, arbetsnarkomanen, suputen. Han funderade vad som skulle hända om en stoppar in de egenskaperna i en 34årig kvinna? Han gjorde så och vips så föddes Malin Fors, huvudkaraktären i hans böcker. Egentligen är hon som de flesta människor säger Kallentoft, bara mer uppdriven och hänsynslös. Malin Fors stora problem är att hon inte förstår sina egna känslor, och det menar Kallentoft är extremt mänskligt.

Kallentoft anser att där det finns mänsklighet finns det också ondska. Han ser den som en företeelse, ett väsen och menar att vi alla är förmögna till ondska under fel omständigheter. Ondska är som luften vi andas. Kallentoft tycker att ondskan är en nollpunkt och en bra fond för andra känslor.

Jag har vänner som inte klarar av att läsa Mons Kallentofts böcker. Han värjer inte för det hemskaste hemska. Han berättar att han söker dilemman. I en av hans böcker, Vårlik, ställs en karaktär inför dilemmat att för att rädda sina egna barn måste hen döda några andras barn. Det är ingen lätt situation. Ofta reser sig håren på armarna när han skriver.

Kallentoft bygger sina historier på en idé. Han gör ett synopsis och en kapiteldisposition och börjar sen skriva. Allt går väldigt metodiskt till.

I deckarna pratar de döda med kriminalinspektören Malin Fors. Han beskriver det som en tunnare och tunnare hinna som aldrig brister. En slags intuitiv känsla. Han jämför med den grekiska kören i den grekiska mytologin och hur han ville pröva om det funkade i deckargenren. Han tycker att det skapar en sympati för offret och att det tillför spänning till historien vilket även jag kan skriva under på.

Jag anser att en av Kallentofts styrkor är att han låter saker och ting få ta tid. Han vågar dröja kvar. Han berättar att han tror att det är så på riktigt. Det är starka krafter och det är mänskligt att saker får ta tid. Det grundläggande byts inte ut utan djupnar istället. Han menar att det handlar om lager, på lager, på lager. Han tycker att skrivandet i sig är ett dröjande.

Kallentoft är inte rädd för att tappa sitt skrivande. Han är mer rädd för att få en stroke på språkcentret. För Kallentoft är skrivandet en metod, det handlar mindre om inspiration menar han.

Kallentofts årstidsteman var en bra fond för fallen Malin Fors hamnar i. Årstidsböckerna kan ses som en slags metaforer. Nu har Kallentoft lämnat årstiderna och gett sig in på de fyra elementen. Just nu är han aktuell med sin sjätte bok om Malin Fors, Vattenänglar, som han beskriver som mindre våldsam än de tidigare böckerna. Här förekommer inget yttre våld alls berättar han. Samtidigt skriver han på den sjunde boken på temat luft, men mer vill han inte berätta. ”Books talked about are books never written” säger han.

Avslutningsvis frågar jag Mons Kallentoft om han fått några erbjudanden om att få sina böcker filmatiserade. Han berättar att han har fått massor av förslag, men alltid tackat nej. Han tycker att hans böcker går så bra även utan att filmas. Kallentoft säger att han skulle må fysiskt illa om det blev ”kackigt”.