Två svenska journalister slipper äntligen ur fängelse och plötsligt har etiopiskt åsiktsförtryck fått en framträdande plats på svenska mediers agenda. Runt omkring i världen rasar muslimer (”rasar” måste ju för övrigt vara mediasveriges mest karaktäristiska verb) över de senaste Muhammed-bilderna och i veckan släpps Salman Rushdies självbiografi om åren under dödshot sedan hans roman Satansverserna ådragit sig ayatolla Khomeinis vrede.

I det kompakta havet av bilder på muslimer och andra Andra – ständigt dessa våldsamma, arga unga män – är det lätt att missa nyanserna. Som att Satansverserna är en riktigt bra roman, något av en modern klassiker, som utforskar religion och identitet i en global värld. Något konstnärligt värde i den oändliga vågen av rena nidbilder av muslimer är däremot svårt att hitta.

Gång på gång publiceras sådana bilder med argument om att försvara yttrandefriheten. Vårt senaste riksdagspolitiska tillskott har tydligen tagit på sin lott att överallt de kommer åt kräva Vilks-utställningar just därför – lätt ironiskt eftersom man annars vill ha bort allt stöd till kultur som man anser har till syfte att ”chockera, uppröra och provocera”.

Det är för all del inget nytt att konstnärer vill utforska konstens gränser. Det mest klassiska exemplet är kanske den franske konstnären Marcel Duchamp som i början av 1900-talet pallrade upp en pissoar på museum och därmed ställde frågan ”Blev det här konst nu?”

Grejen med en pissoar på ett museum är ju att när frågan väl är ställd blir pissoaren måttligt spännande. Rasistiska stereotyper av muslimer däremot blir tydligen aldrig gammalt.

Men som Marcus Priftis skriver i sin bok Främling, vad döljer du för mig?: rätten att yttra sig innebär faktiskt inte rätten att stå oemotsagd. ”Drar man ett våldtäktsskämt inne på en kvinnojour kommer man att få sina fiskar varma. Inte för att de vill förbjuda yttrandefrihet, utan för att de inte accepterar innehållet i det man säger.”

Självklart är inte våld och hot acceptabla reaktioner ens när västerländsk yttrandefrihet för femtioelfte gången används till plumpa rasistiska påhopp. Men när våldet dominerar löpsedlarna är det lätt att glömma att de allra flesta faktiskt bara helt enkelt är arga, irriterade, lite less eller inte bryr sig alls. Att kanske till och med fler förhåller sig skeptiska till västvärldens långvariga stöd till diktator efter diktator än som faktiskt orkar bry sig om årets eventuellt sämsta YouTube-klipp.