Människan är en oförnuftig varelse, så löd texten på ett demonstrationsplakat som jag såg i 1 maj demonstration någon gång på 70-talet. I mina dystraste stunder tänker jag att det är nog det enda demonstrationsplakat jag sett som varit alldeles sant. Israel – Palestina konflikten är ett exempel, vi ser dagligen fler på nyheterna.

Linda Forsell har rört sig på båda sidor av den oförsonliga trätan. Hon har pratat med människor och fotograferat. Tagit bilder lite oreflekterat från höften så där, och här håller hon säkert inte med mig. För hon är en tränad reportagefotograf och vet hur ett snyggt porträtt skall tas. Och komponerar snabbt när hon får ett ögonkast i folkvimlet. Och referenserna till kända fotografer och bilder finns där hela tiden, en humoristisk Martin Parr bild, en Edouard Boubat-inspirerad barnbild.

Men någonstans i hennes bildrapporterande finns ändå en slags förströdd känsla. Som om det fanns för mycket att berätta. För många versioner av sanningen. Historier som vävs ihop och flyter isär. I de korta citat och texter som finns mellan bilderna förstår vi att hennes sympatier ligger mest på den palestinska sidan. Men övergrepp görs ständigt från bägge sidor.

Jag tycker om den där blandningen av stilsäkra reportagebilder och såna där hoppsan-här-händer-något-bilder. Vi kommer nära människorna. Jag betraktar de unga israeliska soldaterna som ler mot kameran och tänker: Fina killar som hamnat på fel ställe! Tills jag läser bildtexten: Israeliska soldater skjuter tårgas mot palestinska och internationella demonstranter. Andra bilder blir man glad av. När det byggs en hög mur kan man använda den som projektionsduk och samla kompisarna för att titta på fotboll. Barnen finner lekplatser i ruinerna, ungdomarna partajar.
Forsell visar det vardagsliv som både israeler och palestinier insisterar på att få leva. Trots södersprängda hus, gränskontroller och murar.