Ni vet hur man i alla de där matlagningsprogrammen på teve, som vi numera närmast drunknar i, ständigt upprepar mantrat ‘man äter lika mycket med ögat’? Ibland, som när man får fyra fantastiskt snygga noveller i sin hand, tänker jag att detsamma gäller för böcker. Ett snyggt formgivet omslag kan höja läsupplevelsen rejält. Novellix junifyra […][...]

Äntligen har värmen kommit till Sverige och jag beundrar mina brunbrända ben som ligger uppslängda över soffkanten. Det bästa med att värmen är här är att man kan sitta ute och läsa. Sola och läsa samtidigt; vilken kombo, eller hur?! Idag har jag recenserat Margaux Fragosos drabbande självbiografi Tiger, tiger, som handlar om hennes uppväxt […][...]

Kanske var det när min sko åkte av och drog med sig strumpan ut i den vita snön. Kanske var det i det ögonblicket när jag först gick ner på knä och kröp in under ett långt bord. Kanske var det när han sträckte in händerna under bordet efter mig, när jag sparkade mot händerna, […][...]

Det var inte länge sedan solen först tittade fram bortom hustaken, men det var redan fullt dagsljus. Man kunde tro att en och annan morgontidig flanör skulle lägga märke till den unga kvinnan där hon sprang, men hon föreföll ensam i den svala försommarmorgonen. Bortsåg man bara från fåglarnas ideliga kvittrande i sin iver att […][...]

Pelle Forshed har själv jobbat som timanställt vårdbiträde inom hemtjänsten och ville skildra sina upplevelser därifrån, utan att göra något självbiografiskt eftersom man har tystnadsplikt inom vården. Ändå, läser jag i informationen från förlaget, ville han använda de berättelser han samlade på sig under sin tid vid hemtjänsten. Resultatet är den grafiska novellsamlingen där den […][...]

Mångas stora och skärande rädsla är att bli dementa, att förlora kontrollen över sig själva och världen runt om kring. Att slira runt och kämpa för att finna logik i en värld som plötsligt är främmande. Jag följde själv min mormor rakt in i väggen som alzheimerssjuk och jobbade sedan extra flera år inom äldrevården […][...]

Man har talat om det som en roman om demens, Dager i stillhetens historie som fick Nordiska Rådets litteraturpris 2012. Jag läser den med erfarenheter av Alzheimers sjukdom i minnet (och en rädsla för samma sjukdom i framtiden) och inser snabbt att erfarenheterna av demenssjukdomar är lika många som antalet drabbade. Man måste drabbas själv […][...]

Sara Beischers debut om livet på ett demensboende i Stockholm kom ut tidigare i år, mitt under en stormande debatt som satte välfokuserat ljus på äldrevårdens villkor. I Jag ska egentligen inte jobba här handlar det om nittonåriga Moa som flyttar till Stockholm för att bli skådespelare. Hon börjar arbeta som timanställd på boendet Liljebacken […][...]

Det tar flera månader efter att jag läst de första sidorna i Mette Karlsviks roman Bli Björk till att jag vågar mig på att läsa resten. Jag vågar bara inte. Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i […][...]

Ett nybyggt flerfamiljshus i Trondheim. En trappuppgång. Åtta lägenheter. Åtta familjer. Året är 1965 och lägenheterna fylls sakta upp med alla upptänkliga och moderna bekvämligheter. Badrum. Tvättmaskiner. Dammsugare. Frys. Tevekannor. Pulversoppor. Permanentvätska. Det verkar inte finnas någon hejd på framstegen. Eller gör det det? Få tidsperioder är lika minerade som den här perioden (i Sverige […][...]