Det är en tjock bok om New York som Eva Wisten och Martin Gelin har skrivit. Sådär tjock att jag själv skulle vara tveksam till att ta med den till staden. För precis som alla vet åker man dit med tomma resväskor och hem med fulla. Men när jag läser den här hemma i Stockholm väcker New York den där längtan i mig som jag inte kan känna för någon annan stad.

Det är en personlig reseguide och det märks lång väg att författarna älskar sin stad.

Det ser ut som alla fantasibilder man någonsin haft av en storstad. Man får fågelhjärta, pressar näsan mot bilrutan, sträcker sig bakåt för att kunna titta upp mot skyskraporna genom bilens bakruta, men ser ändå bara de första trettio, fyrtio våningarna. Topparna på de högsta husen försvinner i dimman, det ser ut precis som om de bara fortsätter uppåt i oändlighet. Det är precis så det känns att komma hit: som om man har hamnat i en stad utan proportioner, en stad som aldrig tar slut.

En gång har jag fått flyga in över den där staden som ser ut som en leksaksstad, försökt att ta in, men inte lyckats.

De flesta av sidorna i New York ägnas åt att lista adressuppgifter till hotell, kaféer, restauranger, barer, museer och shopping. Men det finns också lite mer mindre självklara kapitel som ”Staden ovan & under jord” där det tipsas om de snyggaste, högsta, konstigaste och dyraste skyskraporna på Manhattan. Tvärtom vad många tror är New Yorks tunnelbana inte en plats för brottslighet och nedskräpning, utan precis som vår Stockholmska tunnelbana ett rum för konst som är värt ett besök. Den gamla upphöjda industrijärnvägen The Highline som går från Meatpacking District till Midtown hör också till författarnas tips. Där går man längs de gamla järnvägsspåren som numera har fått gräs, träd och blommor omkring sig. Gångvägar, bänkar och solstolar gör det till en perfekt plats för promenad och avkoppling.

Under avsnittet ”Utflykter” presenteras stränderna i New York med omnejd. The Hamptons känner de flesta av oss till, men för att se den ”vemodiga skönhet” som finns på Long Islands föreslår författarparet en tur till Montauk. Dessutom skriver de om ”spökstationen” som finns efter slutstationen City Hall. För att få se den ska du sitta kvar efter ändstationen på 6-tåget och hoppas på att tåget vänder vid den gamla nedlagda stationen. Man kan dessutom, på eget initiativ, ta sig under City Hall Station och titta på ”massa old school-graffiti”. Jag blir sugen på att åka till New York bara därför!

Mest av allt är det ändå förortskapitlen i New York som jag uppskattar. Författarna tar oss med till Brooklyn, Queens och Bronx och jag vill flytta in i vartenda område som de beskriver. Där Manhattan är overkligt, oövervinnerligt och otroligt, blir dess förorter mer på riktigt, som att det skulle kunna gå att spendera ett liv där.

Dock saknar jag kartorna, bilderna och tunnelbanenätet i New York. Vilket också blir anledningen till att jag skulle välja att läsa den inför resan istället för under resan eftersom jag aldrig skulle orientera mig hem i New York utan tunnelbanekarta. För man kan inte åka taxi överallt, inte ens i New York.