Dags för det tredje perspektivet. Efter bästisarna i Amandas bok och Jonnas bok har turen kommit till Saga. Saga som är outsidern i trion. Kompis med de andra två och ändå inte riktigt kompis. Saga som sällan haft tjejkompisar, som sällan haft kompisar alls vad det verkar.

Saga som har killar, och helst bara tillfälligt, och vars rykte ofta kommer emellan henne och de andra tjejerna. Det finns liksom så mycket de vill fråga om men som man bara inte frågar om. Då blir det lätt tyst istället.

Efter att ha bligat på Saga i två romaner, sneglat och undrat och hört skvallret tillsammans med Jonna och Amanda är det förstås spännande att äntligen få höra Sagas version. I Sagas bok hoppar vi dessutom tillbaka i tiden – om Jonnas bok tog vid där Amandas bok slutade så börjar Sagas bok om från början igen, den där sista vårterminen i högstadiet. Men det blir också en hel del tillbakablickar, för om vårterminen i nian är terminen när ”allt” (i betydelsen sexdebuten) händer för Jonna och Amanda så har Saga varit sexuellt aktiv desto längre. Hon minns faktiskt inte ens hur det egentligen gick till när hon blev av med oskulden.

Hon vet att det var första terminen i sjuan, att hon fick följa med storasyrran Carro på en fest, att hon drack för mycket och var lite för tacksam för killarnas uppmärksamhet. Sen är det bara svart fram tills hon vaknade utan kläder, öm och kladdig och illamående, ensam i ett sovrum i huset där festen var. Första terminen i sjuan.

Så kan en sexdebut också se ut, så att man vill kräkas, och jag gillar att Janouch låter en av sina huvudpersoner falla ur det där mönstret om hur småputtrigt hajpat, inte särskilt fantastiskt men ändå fantastiskt det ska vara (och alltid inträffa strax under medelåldern för sexdebuter, jag kan fanimej inte komma på någon ungdomsbok där någon är äldre än så). En vändpunkt. Visst var det en sorts vändpunkt för Saga också, men den där söta anekdoten om fumlig förälskelse som man ska kunna berätta senare i livet, ja, den är helt enkelt körd för henne. Och hon dör faktiskt inte av det.

Saga är tuff och tar för sig. Hennes strategi är väl snarast att skyla över de dåliga erfarenheterna med fler erfarenheter. Många fler erfarenheter. Det är nog ärligt talat inte den sämsta strategin, men samtidigt är jag lite besviken över att stöddiga Saga som faktiskt gillar sex, har mycket sex och inte tycker sex är det märkvärdigaste i världen måste visa sig ha en massa trauman och pappakomplex i botten. Att hennes lust måste ha en så destruktiv sida och liksom en förklaring.

Med Sagas berättelse skaffar sig förstås folkbildaren Janouch också nya områden att diskutera och informera om. Med Sagas sexdebut följer besök på ungdomsmottagningen, graviditetstest, info om könssjukdomar, lagar och förhållningssätt till sexuella gråzoner. Det är pedagogiskt och det skulle fungera bra som diskussionsunderlag, tror jag. Och ändå, återigen: lite för konventionellt för min smak. Fast vi nu äntligen får Sagas perspektiv ligger de andra tjejernas kvar som en slags normativ filt över alltsammans. Man ska ju trots allt helst inte vara som Saga. Man ska vara lite mer lagom.

Kanske är det en illvillig tolkning. Kanske vill Janouch bara säga ”såhär kan det också vara” utan att lägga till något ”fast det är ju sämre”. Jag kan bara inte skaka av mig just den känslan. Och den gör mig lite ledsen.