Titeln säger egentligen allt, med ett undantag. Det här är berättelsen om femtonåriga Ruby, som just har förlorat sin mamma och nu tvingas lämna tryggheten i sin hemstad Boston för att flytta 500 mil bort, till en pappa hon aldrig har träffat. Det är ju så klart vidrigt. Men boken är inte vidrig, den är fullkomligt underbar… Låter det
konstigt? Jag ska förklara varför.

När Rubys mamma dör (förmodligen i cancer, även om det aldrig sägs rakt ut) vänds hennes liv bokstavligt talat upp och ner. Inte nog med att hon förlorar en mycket älskad mamma, dessutom måste hon lämna sitt hem, sina vänner och sin pojkvän Ray för att flytta till Los Angeles, till sin berömde skådespelande pappa. Hon har bara sett honom på filmduken tidigare och gillar honom inte. Hon tycker särskilt illa om hans namn, Whip Logan. Vad är Whip för namn egentligen?

Det är en helt annan värld Ruby kommer till. En värld där grannen heter Cameron Diaz, där pappans hall är större än hela hennes mammas hus, där pappan skjutsar henne till och från skolan i en av de fem lyxiga veteranbilarna han äger. En värld där många av tjejerna på skolan redan har förstorat brösten, där alla verkar vara eller känna en kändis. En värld långt borta från hennes moster, bästa vän, pojkvän… och mammans grav.

Boken är skriven i jag-form och kapitlen är väldigt korta, som mest två sidor, tror jag vilket gör att man sträckläser den. Det är lätt att tänka att man bara ska läsa en sida till och sedan upptäcker man, halv två på natten med rödsprängda ögon, att man har läst ut hela boken. Valet av prosalyrik är helt klockrent.Man kan verkligen identifiera sig med Ruby.

Den kan synas fragmentarisk ibland men alla som har förlorat någon vet att sorg är fragmentarisk. Den är inte en tillrättalagd berättelse från A till Ö, med alla sorgens faser i rätt ordning. Man kastas hit och dit. Ena sekunden är man ledsen, nästa förbannad… och framför allt undrar man vart sjutton den älskade har tagit vägen. Ruby skriver mejl till sin mamma. Mejl som hon sedan får i retur, för att e-postkontot inte finns kvar… Sorgligt är bara förordet.

Händelseförloppet är ganska förutsägbart men vad gör det när resan är så trevlig? Författaren har ett driv i berättelsen, som gör att man inte kan lägga ifrån sig boken. Hon skriver väldigt trovärdigt. Det känns verkligen som om det är en femtonårig tjej som berättar och Ruby reagerar precis på det sätt man kan förvänta sig.

Det är inte bara en bok om en mamma som dör. Den innehåller även de andra teman man kan förvänta sig av en ungdomsbok: Vänskap, kärlek, rädsla att inte höra till, familjerelationer… Språket är vackert och översättaren har gjort ett riktigt bra jobb. Jag skulle rekommendera den till alla tonåringar och till alla som har förlorat någon närstående (även vuxna).