Recension

: Illa far landet
Illa far landet Tony Judt
2012
Karneval
7/10

”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”

Utgiven 2012
ISBN 9789185703890
Sidor 216
Orginaltitel Ill Fares the Land
Översättare Lars Ohlsson
Först utgiven 2010

Om författaren

Tony Judt (1948-2010) var historiker, född i London och utbildad i Cambridge och Paris. Han grundade och ledde Remarque Institute vid New York University och undervisade också i Cambridge, Oxford och Berkeley. Bland hans många böcker är kanske Pulitzer-nominerade Postwar. A History of Europe Since 1945 (2005) den mest kända. På svenska finns Illa far landet och memoarboken Minneshärbärget (båda från 2011).

Sök efter boken

Egentligen fattar jag inte varför inte fler historiker är politiskt aktiva. Eller, det är väl den akademiska beröringsskräcken, det, rädslan att verka ovetenskaplig, att få sina resultat underkända som ”politiserade”. Hur som helst borde var och en som följt debatten om ”genusvansinnet” veta att det blir man inte beskylld av på grund av ovetenskaplighet, utan det blir man när ens forskningsresultat går stick i stäv med andras åsikter om hur det ”egentligen är”.

I alla fall borde historiker vara benägna att engagera sig politiskt eftersom den som kan sin historia ju knappast kan blunda för att människor faktiskt kan och har förändrat världen radikalt. Inte villkorslöst och sällan ensamma, men inte desto mindre radikalt.

Tony Judt är en sådan historiker och Illa far landet är hans appell, hans politiska testamente dikterat från dödsbädden, faktiskt, och försök att väcka framför allt världens socialdemokrater ut trött historielöshet.

För hur kommer det sig att ojämlikheten griper omkring sig, de sociala och ekonomiska klyftorna bara ökat de senaste decennierna, finanskapitalismen löper amok och slukar våra besparingar på både det ena och det andra sättet (både genom räddningspaket till vansinnesspekulerande banker och genom att det varit bland annat våra pensionspengar de spekulerat med från början) – och socialdemokratin står så handfallen inför att formulera alternativ?

Vad Judt pläderar för är i mångt och mycket en tillbakagång. Faktiskt skriver han om socialdemokratin – och boken vänder sig i första hand till liberala amerikaner, så ”socialism” är ett sedan länge förlorat ord – som en på många sätt konservativ ideologi. Om ett återinförande av moraliska värden, till och med längtan efter stora ledare och ideologer, som de som en gång skapade välfärdssamhällena.

Samtidigt uppmanar visserligen Judt till handling – lite oklart vad – men vill framför allt vidga den politiska debatten. Vi måste prata om historien, vi måste prata om rättvisa, om vad vi vill med samhället, om vad staten ska vara, och så vidare. Där har han förstås en stor poäng med bäring inte minst i den svenska samtidspolitiken.

Inte många ”lekmän” är pigga på att utmana finansministrarna eller deras experter och rådgivare […] Om de gjorde det skulle de få veta, på ungefär samma sätt som en präst på medeltiden kunde ha meddelat sin församling, att detta är frågor som de inte behöver befatta sig med. Liturgin måste mässas fram på ett dunkelt språk som är begripligt endast för de invigda. För alla andra räcker det med att tro.

Men tron har inte varit tillräcklig. Den ekonomiska politikens kejsare i Storbritannien och USA, för att inte tala om alla deras medhjälpare och beundrare från Tallin till Tbilisi, är nakna. Men eftersom de flesta observatörer länge delat deras klädsmak är de inte i läge för att komma med invändningar. Vi måste på nytt lära oss hur det går till att kritisera de som styr över oss.

Precis som alla andra som sticker ut åtminstone småtårna ur de snäva ekonomiska kvartalskalkylerna har Judt fått kritik för att ta för lite ekonomiska hänsyn, men där håller jag inte alls med. Det han pratar om är ett bredare, mer långsiktigt ekonomiskt ansvar. Om att inte låta vare sig gemensamma materiella resurser eller mänskliga sådana gå till spillo bara för att de kanske inte är ekonomiskt lönsamma i detalj och på studs. Det är ju därför vi behöver gemensamma satsningar. I ett offentligt ägt järnvägsnät kan mer trafikerade linjer finansiera de mindre trafikerade och i ett offentligt utbildningssystem kan mer lönsamma utbildningar finansiera mindre lönsamma men kanske ändå samhällsrelevanta sådana.

Rent krasst kanske de ”lyckade” ungarna slipper bli rånade av de mindre ”lyckade” också. Judt ansluter sig till linjen, tydligt uppdragen i exempelvis Wilkinsons och Picketts Jämlikhetsanden, att mer jämlika samhällen också är både tryggare, mer hållbara och mer framgångsrika samhällen. För alla. Att dagens ekonomiska kris, precis som på 1930-talet, får desperata väljare att börja snegla efter populistiska, nationalistiska och rasistiska enkla lösningar är knappast någon slump. Och det är bland annat därför Judt vill stryka under inte bara socialismen utan också demokratin i socialdemokratin. Ingen av dem är självklar eller garanterad.

Illa far landet borde läsas av och inspirera inte bara trötta socialdemokrater utan alla som är intresserade av politik (och alla borde ju vara intresserade av politik). Den ställer viktiga, grundläggande frågor.

Den är däremot knappast någon praktisk handbok i politisk förändring. Det mest konkreta jag får ut av den är att Judt verkligen gillar tåg. Men det är väl i och för sig inget dumt exempel på en omkring 150-årig gemensam nytta, hållbarhet och långsiktighet som visat sig bara alltför lätt att privatisera och lönsamhetskalkylera sönder …

Ella Andrén

Publicerad: 2012-05-18 00:00 / Uppdaterad: 2012-05-17 17:01

Kategori: Recension | Recension: #4699

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?