Josefin får reda på att hennes man har bedragit henne under flera år, dessutom med en mycket yngre kvinna, något som Josefin fäster stor vikt vid. Hennes bild av familjen och tryggheten rasar och hon flyr ifrån den otrogne mannen och de två barnen till Gotland.

Ella träffar en man som redan har familj, han är hennes enda och stora kärlek. Trots att han inte har gett henne några löften hoppas hon ändå att det ska bli de två på riktigt. Han kan inte bestämma sig och Ellas liv blir till en enda lång väntan på något som aldrig kommer.

Om vartannat berättar Josefin och Ella om kärleken i deras liv. Det är en roman om otrohet som aldrig blir snaskig eller sentimental, det finns inga skandaler att måla upp på väggen, det finns bara sorg. För alla inblandade.

Det är underligt, men när hon säger det finns det inget klichéartat eller enkelt i det. Det är bara rakt och ärligt och omöjligt att ta tillbaka och jag hör på hennes andning att hon är rädd för min reaktion. Jag vet innan hon säger det att jag inte kommer att vilja höra, ändå vet jag att jag måste och att jag blir tvungen att leva med det efteråt.
”Jag såg Ola kyssa någon utanför Elite på Birger Jarlsgatan.”
Så är det sagt. Jag blundar trots att hon inte kan se mig, känner hur telefonen i min hand liksom surrar mot örat. Jag märker att jag biter ihop käkarna hårt, hårt för att inte tänderna ska skallra mot varandra, men jag känner ingenting. Jag känner ingenting.

Så inleder Suzanna Dilber sin berättelse om Josefin. Det går snabbt för mig att komma in i Josefins tankar, berättelsen är rak och enkel att ta till sig, även om Josefin som person inte är det.

Ella har jag svårare att komma in i mycket för att stora delar, alltså sida upp och sida ner, är skriven med kursiv stil. Det blir svårläst och jag kastas om och om ut ur texten. Att ett så stort förlag som Forum låter kursiveringen ta den plats den gör förvånar mig eftersom lässvårigheten höjs markant. Men sen, när jag får tid till att lära känna karaktären bättre kommer jag henne riktigt nära och kan identifiera mig med henne på många sätt.

Så fort jag slutade vara helt kravlöst givande och började behöva, ville ha tillbaka mitt leende och frågade något om om oss, försvann du ur min närhet, svarade inte förrän efter många dagar och ofta utan att egentligen svara. Det fick mig att känna mig desperat, det kändes som att du inte förstod att du valde bort mig, som att jag var den enda av oss som såg det. Jag kunde inte begripa hur du kunde säga nej till mig, till oss. Men det kunde du. Det kunde du verkligen.

Det är inte bara otrogna gifta män med familj som gör sig otillgängliga. Trots att två människor egentligen är kära och skulle kunna dela ett liv tillsammans är det så ofta som det är fel, bostadsort, resor, arbete. Eller bara något annat som gör att det inte funkar just då, just där. Är det något som Suzanna Dilber fångar i den här romanen så är det kärlekens omöjlighet. Men jag kan önska att den omöjligheten, i Ellas fall, hade fått ta sig uttryck utan otroheten. Hur konstigt det än låter gör det självklara i omöjligheten med den gifta mannen berättelsen väl enkel.

Trots att det är Josefin som får sympatierna i boken, är hon en ganska osympatisk person. Det hon saknar mest de månaderna hon är på Gotland är sushi, hon hatar att vara tvingad till att handla kläder på H&M och hon anklagar den ensamma mannen som hon hyr sin stuga av för att spionera på henne när hon klär av sig. Men ingen hjältinna som inte genomgår en förändring, när Josefin lämnar Gotland börjar hennes berättelse om att bygga upp ett nytt liv. Utan kärnfamiljen. Och det kommer att gå bra, för det är trots allt två starka kvinnor som Suzanna Dilber skildrar.

Det är två män och fyra kvinnor i Dubbelexponering och hur det än slutar kommer det att bli omaka par.