I Allt som är jag skildrar Anna Funder motståndsrörelsen De oavhängigas arbete för att stoppa nazistpartiets framfart i 30-talets Tyskland. När Hitler tog makten tvingades gruppen i exil och fortsatte från flera håll i Europa sitt arbete för att stoppa honom.

Anna Funder låter två av romanens karaktär växelvis föra handlingen framåt genom att skildra deras minnen. Författaren Ernst Toller från sitt rum på Mayflower Hotel i New York och Ruth från sitt hem i Australien, dit hon så småningom tog sin tillflykt. I fokus för de bådas berättelser står Dora, kvinnan som i den här romanen framställs som navet i motståndsrörelsen mot nazisterna och navet i Tollers och Ruths liv.

Romanen är uppbyggd kring verkliga händelser och verkliga människor men det här är ingen bok av typen ”baserad-på-verkliga-händelser” som ofta är så tröttsamma att läsa. Vetskapen om att kampen som förs har skett på riktigt förhöjer snarare spänningen och sorgen i läsningen.

Med spänning menar jag inte att det här är en rafflande, energisk berättelse. Anna Funder är en varsam berättare. Även om romanen bygger på verkliga händelser är innehållet, tankarna och känslorna skickligt fiktionaliserade. Vissa namn är ändrade men människorna som beskrivs har levt och vi får ta del av deras liv.

Historien tappar lite i styrka i de avsnitt som skildras genom Ernst Toller. Förmodligen därför att delar av hans berättelse bygger på hans självbiografi. Han var en känd dramatiker under den tid som romanen utspelar sig och blir därmed svårare att fantisera fritt kring än de människor författaren vet mindre om.

Känslorna är romanens och Anna Funders starka sida. Det gör också att jag inte riktigt kan formulera mig kring vad jag har läst. Jag är van att tänka intellektuellt kring politisk litteratur, det är skönt att få släppa det och istället njuta av en riktigt fin berättelse. Det är inte heller bara en politisk motståndskamp som skildras. Det är en berättelse om mod, vänskap, kärlek, passion, och svek.

Allt som är jag är den finaste skildringen av mänskligt liv som jag har läst på länge. Jag har svårt att släppa banden till De oavhänginga. De förtjänar inte heller att bli bortglömda.