Stina Wirsén har skrivit och tecknat en liten bok med titeln Jag.

Jag blev både besviken och positivt överraskad när jag slog upp pärmarna för första gången. Besviken för att jag hade förväntat mig mer ord, en mer resonerande text om vad det innebär att vara ett litet jag. Besviken också för att den tar slut så fort.

Stina Wirsén har komponerat en poetisk saga med hjälp av bilder och några få hjälpande ord. Jag har fel när jag påstår att det inte är en bok om vad det innebär att vara ett litet jag för det är det i allra högsta grad. Bara en väldigt subtil sådan. Det är ju så enkelt beskrivet på baksidetexten ”en bok om att bli till.”

Läsaren får se ett barn födas. Ett barn som desperat söker en trygg famn. Ett barn som vill pröva sina ben och lämnar den trygga famnen, ut på äventyr men om man tittar noga egentligen vandrar från den ena symboliska famnen till den andra. Havet, vinden, natten. Det lilla jaget möter också den läskiga ensamheten och det läskiga okända. När det lilla jaget tappar fästet ute i världen faller det tillbaka i den trygga förälderns famn som lovar att hålla kvar.

(C) Stina Wirsén

Bilderna som ni ser exempel på ovan är enkla men många gånger fyllda med små, kittlande detaljer som en sol med ett ansikte. Att se någon bli till är så pass omvälvande att det räcker gått och väl med en dämpad beskrivning av det.

(C) Stina Wirsén

Jag ser den här boken på blivande föräldrars nattduksbord där den fungerar som meditation över det nya som väntar, äventyret, ansvaret och modet att släppa på ansvaret och samtidigt vara beredd att ständigt återuppta ta det. Jag rekommenderar den som ett poetiskt, mer avslappnat alternativ och kanske komplement till alla föräldraböcker som finns att läsa.