Den sextonåriga London Lane skulle kunna vara som alla andra. Men det är hon inte. Varje natt, exakt klockan 04.33 raderas hennes minne och hon måste därför anteckna allt hon behöver komma ihåg. Saker som att hon har bråkat med sin bästa vän och om vad, vad hon hade på sig för kläder i skolan (så att hon inte har på sig det igen), vad hon har sagt till sina lärare. Allt för att verka normal.

De enda runt omkring henne som vet om hennes ovanliga ”åkomma” är mamman och bästisen. Så här har det varit sedan hon var fem år gammal och vare sig neurologer eller hypnotisörer har lyckats ge henne minnet tillbaka. I stället minns hon framtiden. Tack vare att hon minns framtiden hittar hon rätt klassrum i skolan och kommer ihåg läxor. Tack vare de minnena vet hon också vilka som är hennes vänner och vilka som inte är det … När en ny snygg kille (Luke) börjar i skolan blir det dock mer problematiskt. London får väldigt starka känslor för honom, men varför minns hon honom inte från sin framtid? Har de ingen framtid ihop?

Låter det förvirrande? Konstigt nog är det inte det. Boken är så fruktansvärt bra skriven att man snabbt accepterar förutsättningarna. Det enda jag kan tycka är otroligt är hur London hinner med att både skriva (och läsa) sina anteckningar, samtidigt som hon lever ett normalt tonårsliv. Hon måste ha världens självdisciplin.

Minnesgrejen är (åtminstone för mig) ett ovanligt berättargrepp, som författaren lyckas väldigt bra med. Boken är väldigt tankeväckande. Tänk själv att inte kunna minnas hur det var när du träffade din bättre hälft. Visst kan man läsa om det, men det är ju inte samma sak. Tänk också hur det skulle vara att minnas hemska saker som ska hända ens nära och kära i framtiden. Ska man varna dem eller blir de bara arga då? Kan man påverka framtiden bara för att man kan se den? London plågas av bilder av en begravning. Vems är det? Frågorna hopar sig. Varför raderas hennes minne exakt 04.33 varje natt? Hände det något vid det klockslaget när hon var fem år?

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen för det skulle förstöra spänningen. Det bästa är att bara läsa den helt förutsättningslöst. Det jag kan säga är att den är oerhört välskriven, har romanfigurer som man fäster sig vid, är grymt spännande och romantisk. Vad mer kan man önska sig av en riktigt bra bok?