Att det skrivs mer om Anders Behring Breivik än om de offer han lämnade efter sig i Oslo och på Utöya är knappast någon slump. Breivik säljer, för det är om honom man vill läsa även om det såklart tar emot att erkänna. Det finns någonting skrämmande (och lite fascinerande) över hur en ”vanlig” människa förvandlas till en extremist, hur deras världsbild så totalt förändras och att de är beredd att göra vad som helst för att nå sina mål. Hur verklighetsfrämmande än dessa må vara.

Nu vill jag på inga sätt blanda ihop den norske massmördaren och SVT Morgons sympatiske litteraturkritiker Magnus Utvik. Något som inte vore att jämföra äpplen med päron utan snarare som att jämföra äpplen med kokosnötter. Ändå finns det delar i en personlig utvecklingsprocess som förenar dem, en process som leder dem djupare och djupare till en insikt om att de är det fåtal som besitter den enda sanningen. Och att de därmed har rätt att med våld agera i enlighet med den övertygelsen.

Några våldsdåd utfördes aldrig av Utvik, något som inte minst har att göra med den helt obefintliga sannolikheten att hans dåvarande övertygelser skulle bli till politiska realiteter. Övertygelserna om att den svenska arbetarklassen skulle resa och störta det befintliga samhällssystemet och i dess ställe införa ett system kopierat från den stalinistiska diktaturen Albanien delades ju enbart av de knappt hundra medlemmarna i KPS, Kommunistiska partiet i Sverige. Men den intressanta frågeställningen är ändå inte vad han verkligen gjorde, utan snarare vad han då ansåg sig vara beredd att göra.

Men vi tar det från början. Utvik växer upp i ett socialdemokratiskt medelklasshem i Värnamo, engagerar sig politiskt och är som tonåring aktiv medlem i Kommunistisk ungdom (nuvarande Ung Vänster) men hamnar av nyfikenhet i KPS nyöppnade bokhandel. Där kommer han i kontakt med partimedlemmarna som ruskar om hans världsbild genom att påvisa deras form av marxism-leninismen. En ideologi så ren från revisionister och vänsteropportunister att det enda land som accepteras är Enver Hoxhas självisolerade Albanien. Efter att på uppdrag av partiet ha splittrat avdelningen för Kommunistisk ungdom, det som kallas att fraktionera och är en konst väl etablerad inom KPS vilka alltid verkar vara mest arga på andra vänstergrupperingar, bekänner sig han till partiet och ger det tre år av sitt liv. Under dessa år är det partiet som bestämmer var han skall bo, vilka han får umgås med och det är till partiet han viger hela sin tid.

Att partiet är att beskrivas som en sekt gör Utvik redan i undertiteln och vid en första anblick är det väldigt svårt att förstå hur en tonåring kan välja sin tillvaro som medlem i KPS. Det skall även sägas att detta är på åttiotalet, när det romantiska skimret från 1968 sedan länge slocknat, så det är inte något parti som man hamnar som i tidens anda eller som en rolig grej (den handfull före detta medlemmar som låtit sig intervjuas vill alla vara anonyma). Men när man läser hans historia blir den ändå, på något märkligt sätt, begriplig.

För när vi steg för steg får följa hans vandring mot en politik som visserligen är helt verklighetsfrämmande finns det ändå någon slags logik. Det finns nämligen någonting extremt lockande med att vara de som har svaren, att tillhöra den exklusiva skaran som har den korrekta tolkningen när så många andra famlar i mörkret. KPS är ett parti som det är svårt att bli medlem i, men lätt att uteslutas från. Något som inte minst bevisas av att författaren själv faktiskt nekas medlemskap när han till slut ansöker (han anses ha trotskistiska tendenser). Även om deras värld är liten och sluten (eller kanske just därför), finns här en tydlig hierarkisk ordning som naturligtvis blir viktig när den världen blir ens allt.

Utviks uppgörelse med sitt förflutna berättas i en uppriktig och självutlämnande biografi vilken han väntade i tjugofem år på att skriva. Samtidigt är det inte bara en berättelse om en ung, sökande man eller om ett av Sveriges mest extrema politiska partier. För dessa sektmiljöer, oavsett om de är politiska eller religiösa, har nämligen mer som förenar än som skiljer dem åt. Denna dubbelsidighet gör Med Stalin som gud till en ytterst relevant läsning då dess aktualitet är minst lika gällande idag som när själva historien utspelade sig.