Jag tänker på det lite som att försöka famna en uråldrig ek eller något annat överväldigande stort gammalt träd, det Christel Kvant vill göra i Trädets tid. Jag kan nämligen inte komma på en aspekt av träd som inte på något sätt är närvarande i boken.

Det handlar helt enkelt om träd. Om träd som biologiska varelser, träd i förhållande till människan, träd i religioner och folktro, träd i ekologiska system, tiden i träden och träd genom tiderna. ”Till dig som älskar träd” står det på baksidan, men jag skulle snarare ha svårt att tänka mig en människa som inte fylls med ny kärlek till och vördnad inför träd just efter att ha läst Kvants bok.

Låter det en smula flummigt och new ageigt? Någonstans, när Kvant drar upp de stora linjerna kring hur mycket träd tycks ha betydd i nästan alla kulturer någonsin, kan jag få en sådan bismak, men det är inte så det stör, faktiskt. Träd är helt enkelt så här coola och inför Kvants breda kunskap och stora passion sitter jag som klistrad.

Inför Augustprisutdelningen ikväll tycks Trädets tid vara något av en doldis. Den är nominerad i fackboksklassen, men jag har svårt att hitta särskilt många recensioner av den på de traditionella kultursidorna. Istället är det exempelvis Skogsaktuellt och Kyrkans tidning som recenserat. Föreningen för dendrologi och parkvård slår på sin hemsida fast att det här ”torde vara en självklar bok för dendrologer”. Jag visste inte ens vad dendrologi är (helt enkelt träd- och buskvetenskap, tydligen), och skulle kanske gissat att den här boken vänder sig mer till ickeexperterna, men den verkar ju onekligen fungera lika bra för alla.

Här väcks en barnslig förtjusning över hur snillrikt evolutionen klurat till tillvaron, till träden och deras omgivning och alla djur som lever i och av dem. Ibland skulle jag önska mig tydligare illustrationer av allt detta, men sådant finns ju på annat håll och Viktor Kvants bilder ger Trädets tid en alldeles särskild, drömsk och fantasieggande stämning.

En betydligt mörkare underton ger förstås vår egen framfart i jordens skogar, vår skövling och vårt tanklösa experimenterande med arter, med klimatpåverkan. Påskön är ett historiskt exempel på hur människor fällt alla träd och därmed omöjliggjort sin egen fortsatta existens på ön. Utan träd försvinner näringen i och i värsta fall jorden själv. Utan träd inga kanoter så att man kan fiska eller ens ta sig ifrån ön.

Påskön är världens kanske allra värsta exempel på skogsförstörelse och dess effekter.
Eller så är det inte det.
Kanske är det bara ett väldigt tydligt exempel.

Ett sant och extremt oroväckande konstaterande i ljuset av fakta som att den för hela planeten livsviktiga regnskogen – världens äldsta ekosystem som trots att den bara uppfyller några procent av jordens yta härbärgerar två tredjedelar av dess samlade artrikedom – avverkas i den ofattbara takten av en fotbollsplan i sekunden. Gick man i småskolan i mitten av 80-talet har man ju de där fotbollsplanerna i ryggraden, men ändå. Herregud. Vi lever på en global påskö.

Strategiskt nog avslutar inte Kvant i detta deprimerande tonläge. Istället skriver hon slutkapitlen om olika projekt att återplantera träd, om att försöka reparera de ekologiska skador vi åstadkommit. Det fungerar långt ifrån alltid, men det finns goda, hoppingivande exempel. På Teneriffa insåg man att man höll på att förstöra öns hela vattenförsörjning genom att hugga ned kanarietallarna, världen högsta tall, som växer på vulkanhöjderna och med sina långa barr faktiskt ”mjölkar molnen” på vatten. Nu återplanteras de och är fridlysta.

Liknande projekt finns över hela jorden och en bok som Kvants förklarar helt underbart fascinerande varför de behövs. Men nej, de kommer inte upp i någonting i närheten av en fotbollsplan skog i sekunden, och inte kan de återskapa den biologiska mångfald som utvecklats under mer än 70 miljoner år heller.