Att öppna en ny bok är lite som att skrapa en trisslott. Pirrigt och förväntansfullt. Jag slår upp Inte på riktigt, inte på låtsas på tunnelbanan. Jag är på väg hem och jag glömmer nästan att kliva av trots att jag bara är tio sidor in i historien. Jag är fast från första stund och bär boken med mig inuti kroppen även när jag inte läser.

Till skrivboken
23 juli.
Gratis toaletter:
Bibliotekets.
Vårdcentralens.
Jobbets.
(Stoppa alltid extra toapapper i väskan.)

Gratis att äta:
Frukt och bär från andras grannar.
Bjuda in sej på spontanfikor hos mormor, jobbet och pappa när det är Linushelger.
Konditori Kringlan. Säga att jag jobbar inom hemtjänsten och fråga om bröd för att mata duvorna. Då får man ett varmt leende och gårdagens bröd.

Platser att sova på:
Jens lokal.
I pappas friggebod tills de upptäcker det eller sätter lås på dörren.
Hos trädet.

Detta är en fristående fortsättning på Jag finns. Johanna är snart sjutton år och kämpar för att hitta en plats i tillvaron. Det är som om hon inte är på riktigt, men inte heller på låtsas. Hon hör inte hemma någonstans. Inte hos mamma och hennes nya snubbe. Inte hos pappa heller. Med Jens är det annorlunda. Hos honom är hon välkommen. I alla fall oftast. Jens är fri och levande, och totalt olik alla andra. Att han ser Johanna gör henne blind för att det är något som inte stämmer. Det destruktiva och trasiga hos honom blir sekundärt.

Det här är en historia som gör förbannat ont. Johanna är bara sjutton år och livet hon kämpar med är för djävligt. De vuxna omkring henne är antingen genomruttna eller totalt aningslösa. Det finns faktiskt bara en vuxen som verkligen ser henne. Det är kocken Pietro på restaurangen där hon sommarjobbar. Men Johanna väljer att inte lyssna på honom. Hon väljer istället kärleken till den självupptagne Jens. Det är bara det att hon inte kan ge honom det han vill ha.

Regnet tröttnar inte, det öser ner över allt som kommer i vägen. Det har det gjort i två dagar och två kvällar nu. Jens har tagit med sej lite av det mulna vädret in i lokalen. Han säger nästan ingenting. Han vill inte äta, han bara sitter mitt på golvet med ryggen åt henne och ritar. Han kan sitta så länge, ibland reser han sig för att gå på toa eller för att lägga sej ner och sova en stund. Ingenting verkar få honom på bättre humör.

Johanna kurar ihop sej i fönstret. Det finns ingenstans hon hellre vill vara än där.

Jag känner igen mig i Johannas berättelse. Trots att mina tonår var milsvis mildare, fanns känslostormarna och den där längtan efter meningsfulla sammanhang. Det gör ont att följa Johannas upprepade försök att bli sedd av sina föräldrar. Hur hon aldrig ger upp trots att de gång på gång väljer bort henne. Det är tragiskt och sorgligt att hon inte inser sitt eget värde, men hur skulle hon kunna göra det med den tillvaron? Trots att allting är så fruktansvärt tror jag hela tiden på historien. Det finns en inneboende styrka och beslutsamhet hos Johanna som gör henne nästan självlysande.

Språket är skört, poetiskt och levande på ett självklart sätt. Johanna andas i varje rad. Det går inte att värja sig, det går inte att blunda. Det här är det bästa och starkaste jag läst på länge och trots att berättelsen tar i från tårna kantrar den aldrig.